Jag och jag själv

Start
Radioteater
Propaganda
Forum
Musik
Highlights
Bengt Pohjanen
Shop
Jojs-klubben
Arkiv
Kontakt

Powered by Blogger

eXTReMe Tracker
Bloggtoppen.se
måndag, oktober 31, 2005

Bob Dylans förläggare

Jag försöker komma i kontakt med Bob Dylans förläggare. Det är inte det lättaste. Jag kan inte ens stava till "kåpirajt". Jag kommer att skicka ett meningslöst e-mail, aldrig få svar och sedan bli stämd och betala genom näsan om tio år. Allt jag vill är ju bara ett låna en dikt. Jag kanske borde be min kamrat Johan Ericsson om hjälp. Jag hört att han är en av få i min bekantskapskrets som lyckats få STIM att fungera. Det vore väl ändå drömmen.




söndag, oktober 30, 2005

Att tro att man blir uppraggad fast man inte blir det.

Igår var jag på klubb/pub/bar/disco. Det var mycket folk och jag hängde lite med en polare i baren. Fram kommer en tjej (inte skitsnygg men inte ful heller) och daskar mig i stjärten. Det är något som jag inte är van vid, men ignorerar det naturligtvis (eftersom när man hänger i en bar är det bäst att play it cool). Hon ger mig 45 kr och ber mig köpa en öl åt henne. Jag tolkar det som att hon vill att jag ska bjuda henne på en öl, men fattar att jag inte kommer göra det eftersom jag ser fattig ut/inte ser ut att kunna spelet. Det föreföll emellertid så att jag inte tycker mig ha råd att köpa öl åt tjejer samt att jag inte fattar spelet. Är jag inte svårare att läsa än så?
Jag köper henne en öl. Hon märker direkt på min accent att jag inte är härifrån och frågar var jag kommer ifrån. Jag svarar samtidigt som jag beställer henne en öl. Hon frågar varför jag har mustasch och jag svarar att det är för att tjejer inte ska förvänta sig att jag ska bjuda dem på öl. Nej, det var lögn. Jag tänker det bara i huvudet men svarar med att fråga var hon kommer ifrån.
Hon får sin öl och säger att hon nu ska gå och dricka upp den med sin kompis. Okej, säger jag ut i luften för hon är redan borta. I själva verket var det så jäkla skönt. Jag gillar inte att prata med tjejer som daskar mig i stjärten innan de presenterat sig (inga människor ska daska stjärt på främlingar, det är vidrigt). Jag tycker att raggning är den sämsta sporten/spelet. Det är så svåra regler, plus att jag är helt ointresserad av tjejer. Jag gillar att prata om musikinstrument och fotboll med killar.
ZLATAN!!




fredag, oktober 28, 2005

Fredagslistan v 43

Denna vecka har präglats av män för mig. Jag har betett mig som en man bland män. Därför listar jag idag Män. Utan inbördes rangordning vill jag att ni ska ta till er dessa män likt Liza Marklund skulle gjort. Med fruktan, beundran, avundsjuka och starkt sexuellt begär:

Ronny Eriksson.
Dave Grohl.
Jaap Stam.
Silvio Berlusconi.
Mats Sundin.
Jan Guillou.
Göran Persson.
Nesta.
Johan Ericsson
John Who.
Joseph Goebbels.
Ingvar Kamprad.
Josh Homme.
Perikles.
Charles Lindbergh.
Graham Greene.
Thomas Alva Edison.
Jesus.
Charles Darwin.
Bertolt Brecht.
Jussi Björling.
Arbraham Lincon.
Tage Danielsson.
Per-Albin Hansson.
Anders Teglund.
Roger Abrahamsson.
Fader Arbraham.
Hasse Aro.
Rudolf Diesel.

Trevlig helg!






Storstads-alienation

Tycker inte också ni att allt är konstigt.
Spanjoren spelar sin säckpipa från Galithien och tar syra. Hans ögon lyser av väl- och illamående på samma gång.
Scientologerna frågar varje dag om man är stressad. De bryr sig om en helt enkelt.
De hemlösa trakasserar en varje dag, på samma sätt, på samma tid. Det är berättigat. Vi trakasserar de i det tysta.
Ungdomarna hänger vid fontänen och röker rullade cigaretter. Kanske hasch. Ibland luktar det sött.
Sirenerna ekar någonstans i det bortre men jag vet aldrig vem de jagar eller vad som har hänt. Det kallas storstads-alienation, mina vänner.




onsdag, oktober 26, 2005

Tonfisk Filé

Tonfisk filé, mina damer och herrar, tonfisk filé.

Lyssna inte på råden från experter om hur du absolut inte får steka dem för länge. Du ser, dessa "experter" har inte levt utan kött i 7 år. Stek de längre än längst och de blir så där sega och svårtuggade som bara riktigt fint nötkött kan vara. Om du äter fisk och låtsas vara vegetarian är detta den perfekta måltiden. Om du äter nötkött...så äter du nötkött istället.

Tonfisk filé.

För ovanlighetens skull räds jag inför kvällens konsert då mina bidrag kanske är de sämsta.
Jag ska försöka lära av att leva på botten.




tisdag, oktober 25, 2005

Folkpartist, ja visst!

Som vegetarian får man ofta frågor när man rör sig utanför bekantskapskretsen. (Inom bekantskapskretsen är alla vegetarianer, även de som äter kött - Inga frågor) När man tvingas ut i arbetsliv, skola eller släktsammankomster kommer de - frågorna. Vad äter en vegetarian egentligen? Mitt svar är ganska enkelt. Jag brukar förklara för dem att jag numera även äter fisk. Så var det med den saken och inga fler frågor att besvara.

Grejen är ju bara den att jag inte äter bara fisk. Jag vill ändå hävda att jag till den största delen äter vegetarisk mat. Igår gjorde jag vegomat. Ris med thaiwok. En rätt med ett namn till och med. Andra vegorätter jag lagar är husmanskost. Typ gröt eller pastasås eller gryta eller raggmunkar.

Gårdagens middag smakade skit och jag kände mig misslyckad. Efter alla år av erfarenhet kan man inte ens få till en thaiwok. Att inte lyckas laga den kost man förväntar sig att andra ska laga åt en är ett nederlag. Personligen är det värre än om man blir dissad av en liberal. Liberaler har för vana att dissa vegetarianer och vice versa.

Så idag gick jag och handlade mat. I butiken gav jag upp. Jag plockade ihop mat till en liberalrätt. Bandpasta serverat med en lax och svampsås gjord med tomat och basilikacreme fraiche.
Jag tillagade rätten snabbt och förde in den i kroppen oralt. Sköljde ner med en burk folköl framför TV:n. Liberalsvennigt.

Nästa gång jag är stursk och hävdar att jag minsann står i barrikaderna påminn mig då. Påminn mig då att jag är liberal. Säg "det enda som skiljer er åt är att du inte vågar rösta på dem och att du inte äter kött". Jag kommer protestera, det vet jag, men stå på dig. Som tack kommer jag att påminna dig om när du beter dig som en folkpartist. För det gör alla någon gång.




måndag, oktober 24, 2005

Prestera, regera!

Nu kan det vara så att prestationsångestlåten går mot sin slutgiltiga skepnad. Även om den inte är inne och spelar på rinken ännu kan man gott kalla den för en hoppfull junior. Det ännu nyare är aningen modifierat, finslipad och genomtänkt. På nåt sätt är vi på väg att knyta ihop påsen. Och det är inte vilken påse som helst, som ni säkert har märkt.
När man gör mål under press känns det som att gudarna är med en, det vet jag.
Än så länge är inte pucken nätad men vi håller på med ett mycket lovande uppspel.








Alla ni som tycker att jag lånar resonemang från Mats Hård kan dra åt helvete. Han är inte den första eller sista att dra sportmetaforer. Jag drog sportmetaforer medan han låg i farsans pung!






Två burkar stulen öl

Jag möttes av en man med två ölburkar i händerna på vägen hem. Han sprang på trottoaren. Han sprang på bilvägen. Han stannade bilar och försökte ta sig in i dem. Själv stannade jag och iaktog. Funderandes på om jag skulle ta en annan väg hem eftersom mannen inte verkade helt hundra. För att dra en fotbollsliknelse; jag tror inte vi spelar i samma uppställning. Vi spelar nog inte ens i samma lag. Hur som helst stod jag stilla och våndades över scenariot och mannen blev mer och mer obehaglig. Plötsligt hör jag polissirener. Den vettvillige galningens reaktion på detta för honom så välbekanta ljud är snabb. Han vänder direkt i motsatt riktning från sirenerna och som man brukar säga; lägger sina ben på ryggen. Till hans stora förvåning kommer tre bilar från andra hållet och skär av hans väg. Snart har 7-8 poliser honom i ett fast grepp mot väggen och arresterar honom. Han är uppgiven och säger till tjänstemännen att de måste skämta.

"Jag kom ju just ut ur affär'n, ju!"

Vilket samhälle lever vi i när man blir gripen av 7-8 poliser inom loppet av några minuter för att ha stulit 2 burkar öl?




söndag, oktober 23, 2005

helgen v 42

Var på ett ställe med drum'n bass igår. Det var inte så kul som jag hoppas på. Jag gick på toaletten, något man kan göra för att köpa lite tid och paus, och där slog det mig. Vad folk gör inne på toan är att fixa upp självförtroendet. Stekarkillar gör några push-ups och sen är de kungar. Men eftersom min stil är mer åt det intellektuella hållet går ju inte det. Jag fixar mustaschen istället.
Jag klipper till den lite och går ut igen. Plötsligt går saker och ting lite lättare. Folk ser på mig mer intresserat, utan att de vet varför.
Ett tips från en festprisse.






Vandraren

När jag växte upp fanns en man som alla barn kallade för Vandraren. Han bodde ensam i en lägenhet och verkade ägna all sin tid åt att åka lokalbuss samt att gå mellan olika busshållplatser. Detta var en sjuk man, det stod klart. Man var lite rädd, men också nyfiken på honom. Hela skolan visste var han bodde och kunde därför undvika att sälja jultidningar just där. (För han kunde t o m vara farlig/en alkis)

Vandraren har grått skägg och bakåtkammat hår. Hans insjunkna ögon är mycket små, jag tror ingen nånsin lyckats se in i dem. Hans blick är obehaglig. Gångstilen är väldigt speciell. Han tar långa kliv och när hälen når marken dröjer det lite innan han sätter ner hela foten. Händerna knutna på ryggen och kroppen ganska framåtlutad.

Som av en händelse finns det en mycket likartad man i området där jag bor nu. Han är också en vandrare. Vandraren 2 har jag observerat en längre tid nu.
Den här personen åker bara mellan några få hållplatser och promenerar tillbaka. Vandraren 2 har lägre skägg och hår, lutar sig ännu mer fram, men i övrigt mycket lik 1:an. Förutom att blicken är lite annorlunda. Han har en vänlig blick. Det ser ut som om hans ögon ler, trots att han är en lodis, knarkare, utstött, alkis, sinnessvag. Många gånger ler även munnen. Trots sin misär verkar han inte lida.

När jag var liten löpte filmen Ensam hemma i videoboxarna. I den första filmen bor där en granne som Kevin och alla andra barn är livrädda för. Hans blick är obehaglig och han har grått skägg. Av någon anledning bär han på en spade hela tiden. Men som alla vet tvingas Kevin att ändra uppfattning då denne karl visar sig vara mycket snäll. Budskapet kunde knappast vara tydligare: män med obehaglig blick och skägg behöver inte vara elaka.

Både Vandraren och Vandraren 2 är slående lika Spadgrannen i Ensam hemma. Jag såg Vandraren 2 senast i dag. På något sätt vill jag veta mer om honom, men det är svårt. Vi har så olika umgängeskretsar och går ut på olika klubbar. Men jag vet att han känner en frisör vid mig. De brukar sitta utanför salongen och ta en cigg.

Vi får se om jag kommer få veta något om vem Vandraren egentligen är. Men ni kan betrakta mig som on the mission och så fort jag vet mer då berättar jag det.




lördag, oktober 22, 2005

Glassens historia, del 1

Glass har funnits i ca 5000 år. Kejsare av olika slag i gamla dynastier har länge ätit kall sorbet. Man trodde att den hade mycket läkande effekt. Alexander den Store sägs blivit botad från en dödsallvarlig sjukdom.
I renässansens Europa var det mycket exklusivt med glass. Gustav III var den som introducerade den här i Sverige. När glasstillverkningen tog fart på riktigt så var det i det industrialiserade USA. Där var glassen länge något för endast de rikaste.

Man lanserade glass för vanligt folk under mellankrigstiden i USA. Det blev en succé och svensken Eric Hanner (entrepenören, inte gayporrskådisen som du får upp när du googlar honom) var den som plockade hem den till oss. Succén var däremot inte så omedelbar som i USA. Intressant är att när glass introducerades här ansågs det väldigt fult. Att slicka på en glass var inte något en karl med anseende kunde göra. Fint folk åt helt enkelt inte glass. Och inte så många andra heller.
Det dröjer till efter kriget innan vi ger vika för frestelsen. Folkhemstanken präglar hela samhällsbygget och så även produktlanseringen. För att få igång glassförsäljningen hävdar man nu, likt på dynastiernas tid, att glass är nyttigt. En mycket enig läkarkår gick ut och sa: Ge ditt sjuka barn glass.

Läget idag ser väl ut så här: alla samhällsklasser äter glass, men vi anser den inte vara särskillt nyttig. Jag tycker att det är bra så.

Lärdom: lita aldrig på nymodigheter. De kan ha mycket motstridiga intentioner och effekter på vårt samhälle.




fredag, oktober 21, 2005

Jag och jag själv - poesi?propaganda?

Jag och jag själv är överallt.
I många fall precis som ett vattenfall.
Ser ut att vara i enorm rörelse men samtidigt något ytterst statiskt.
Jag och jag själv rör sig ständigt mellan alla adjektiv.
Jag och jag själv är allt.






Congratulations!

You did it! Congratulations! You have the best blog in the whole wide world!

Idag repeterade vi mitt sycke Becomings - for two violins and tape hemma i Roberto och Saras lägenhet. De spelade bra och jag hade oväntat intelligenta instruktioner och hänvisningar. Det som slog mig mest var hur naivt stycket var. Trots allt är det bara 6 månader gammalt. Det fanns uppslag för ungefär tio bra stycken under de ynka 6 minuterna. Jag vill bli gammal och vara modig, ha bra självförtroende och till perfektion slipade färdigheter. Men ändå tycker jag om stycket. Det är en smula charmigt att man kan spåra sin utveckling i tidigare verk.

Det har börjat smärta i visdomständerna igen. Tror att det kanske blir inflammation igen. Typiskt. Jag hörde ju om en rockbasist som dog av samma problem. Tur att jag inte är basist eller särskilt rockig.

Fredag kommer handla mycket om att unna mig saker...

Unna mig en pizza.
Unna mig en hemmakväll med svensktextad spansk film.
Unna mig lite Seinfeld.
Unna mig lite vila från arbete.

Lördag kommer att handla mycket om att missunna mig saker:
Missunna mig hemlagad mat.
Missunna mig en häftig utekväll på drum 'n bass klubb.
Missunna mig lite vila från Seinfeld.
Missunna mig lite arbete.
You did it! Congratulations! You have the best blog in the whole wide world!






Fredagslistan v 42.

Alla riktiga tidningar med självakting inleder helgen med en Fredagslista. Jag och jag själv är naturligtvis inte sämre.

Idag listar jag Hobby. Det finns inget vackrare och obegripligare med vuxna männskor som har en hobby. Hobby är inte att förväxla med Fritidsintresse. Skillnaden är att hobby utövas av folkpartister och de har väldigt specifiserade kataloger och hemsidor.

5. Modellbåt. En relativt ovanlig hobby, troligtvis eftersom utövare av Hobby oftast bor i inlandet. Där kan det vara svårt att hitta vatten. Men om man har tillgång till vatten är det oftast en sjö och då är lyckan fullkomlig. De har ett förbund som de döpt till Svenska Modellbåt Förbundet.

4. Modellbil. Den i särklass ovanligaste hobbyn. Jag tror att det beror på två saker. ETT: det är riktat till barn. TVÅ: bilintresse är något som raggare har, därför är det redan upptaget. Raggarna har riktiga bilar och riktiga kvinnor.

3. Att snickra. Den vanligaste hobbyn som på senare tid har visat sig bryta de politiska gränserna. Man kan mycket väl rösta på MP och gilla att "snickra". Det är stor skillnad på Snickeri (Hobbyn) och att bygga. De ting som man snickrar är små och meningslösa. Att bygga är på riktigt och man får beröm av kvinnor. Och ibland även män. Riktiga män.

2. Flyg. Kräver ett väl utrustat rum med bra belysning och tillgång till lokalradio. Utövaren har stora kunskaper, särskillt inom materialteknik och mekanik. Han måste kunna saker som vikt, hårdhet och mått. Och besitta en enorm tålmodighet, eftersom man ofta kraschar planen. Denna tålmodighet är väldigt signifikativ för modellflygaren. Han besitter sådan självkontroll att han sällan skrattar, gråter eller gör bort sig.

1. Tåg. Kräver ett väl utrustat rum med bra belysning, tillgång till lokalradion och ännu ett rum där man kan bygga en miniatyrstad. Utövaren är ofta bosatt i sina döda föräldrars villa på en nerlagd bruksort i södra Norrland. Sina enorma kreationer till trots verkar dessa män inte ha något som helst behov av att visa upp sig för den stora massan. De vill snarare hålla hobbyn helt för sig själv. Det är något mycket beundransvärt, men det har också en förklaring. Dessa män tycks utåt besitta samma självkontroll som flygaren men är snarare det rakt motsatta. Inom honom råder kaos. Han kan stå och titta på lekande barn lite för länge, har aldrig fått växa upp själv och detta är nu ett stort orosmoln för hela grannskapet. Men grannskapet ska vara oerhört tacksamma att han har sitt tåg, för det är det enda som håller kaoset i schack.

Trevlig helg.






Respektera spöken, men räds dem inte

Jobbade vidare med låten. Prestationsångestlåten det vill säga. Det visade sig såklart att det ännu nyare inte är bra nog. Känns inte nog kul på sikt helt enkelt. Man behöver inte göra om den helt (hoppas jag) utan bara justera lite.

Man måste vara hänsynslös mot gamla idéer. Det är svårt att tyda glädje över en ny idé. Glädjen kan bero på att det är en ny idé som är bra eller bara att det är en ny idé. Om den är bra eller inte vet man inte förrän idén inte är ny längre.

Nu måste man alltså nu göra om ännu nyare.

Men det kan man också göra någon annan gång. Det finns dagar då man orkar brottas med Spöken, idéer och demoner. Andra dagar är det skönt att bara spela låtar som är helt färdiga och konstatera att det är helt färdiga. Detta var en av de andra dagarna.




torsdag, oktober 20, 2005

Brudar

Dagens tjejer:
1. Min flickvän. Alltid vacker.
2. Sin city-tjejerna. Även en bra film.






Pråmar, cyklar och gyttja

Inne i stan löper ett vattendrag, en kanal. Jag blev stående i 45 minuter för att titta på två arbetare från staden. De hade en liten pråm som de använde till att dragga upp massa skit som ligger på kanalbotten. Varje gång de fiskade med sin krok fick de upp minst en cykel, kundvagn eller något annat odefinerbart. Jag frågade dem många frågor. Det visar sig att de gör denna draggning varje halvår. På en sträcka på 100 meter fiskar de upp ca 100 cyklar.
Jag sa till dem:
- Fan asså, vad lever vi i för samhälle egentligen?
De fimpade en handrullad cigg i det gyttjiga vattnet och svarade:
- Ja du, fan det är då inte ett civiliserat samhälle. Ställ aldrig cykeln här.
Jag:
- Jag gjorde det en gång och blev av med den.

Sen drog hann upp något som jag vill kalla för rekordfångst. Tre cyklar på en krok.






Snygg, rik? och stylish

Imorse vid busshållsplatsen gick en snygg, rik?, stylish tjej förbi. Det kunde ha blivit en trafikkatastrof. Varenda bil jag såg passera med män i tittade febrilt i bakspeglarna eller till och med vred sig bak över sätet. Jag hade lust att skrika:

- Vi försöker leva i en civilisation här!




onsdag, oktober 19, 2005

Howard Skempton

Testa googla "howard skempton". Tryck på första bästa länk och ni kommer att titta på den man jag spenderat en timme av min dagliga tid med idag. Han är mycket trevlig, intelligent och entusiastisk. Han har till och med träffat John Cage och Morton Feldman personligen. Inte för att jag förespråkar någon form av personkult men extraordinärt ändå, eller hur?

Allmänna störningsmoment just nu:

1. krama folk vid möten( speciellt killar som bara vill försöka påvisa någon slags mjukare sida )
2. att jag måste skriva 8 minuter musik inom 10 dagar.

Allmänna positiva vardagselement just nu:

1. att anamma en mer kontinental europeisk livsstil och pussa tjejer på kinderna i luften
2. australienska popstjärnor har mycket att lära ut när det gäller fräck kameraposering

Igår kväll gjorde jag ett dataprogram. Det transkriberar tangentbordet till ett musikinstrument. Det agerar med sine waves som skiftar i pitch, volume och glide på olika planerade tangenter. Tror jag ska skriva av hela Bröderna Karamazov och spela in det.






The date

Nyligen tog ett väldigt långt förhållande med min flickvän slut. Det var så långt och tog slut så nyligen att jag fortfarande kallar henne för min flickvän. Då som nu träffar jag nya människor (jag älskar människor) och de är av båda könen.

Nu är det så att jag igår skulle träffa en gammal klasskamrat. Vi har inte träffats på ett bra tag och man kan inte säga att vi känner varandra så bra. Vi väljer ett ställe som säljer billig öl till folk i våra kretsar. När jag är på väg dit slår det mig. Hon är tjej. Jag är kille. Är detta en date? Vi är två singlar som inte känner varandra och nu ska vi träffas på ett ställe. Men vi har ju fikat förr i tiden och inte var det någon date då inte. Men nu finns det nog ingen som kan tro på att detta inte skulle vara en date. Nåja, så länge inte någon jag känner bättre är på stället klarar jag mig. För i sådana fall måste jag ju bekänna färg. "Nej jag ska sitta därborta med henne istället, men vi syns sen."

Jag har för vana att ta folk i hand när jag träffar dem. Men när det är en date ska man nog hälsa genom en kram. Jag kommer in på stället och kramas inte. Varför vet jag inte. Men man kan ju inte krama folk hit och dit. Detta visar sig vara tur. När jag vänder mig om sitter min flickväns kompisar vid ett bord. Det avgör saken. Jag är ute på en date och sånt syns. Särskillt tjejer som inte gör annat än går på date kan se det. Varför går man annars på ställen med (för dem) helt obekanta tjejer? Jag håller fraserna korta och sätter mig ned med klasskompisen. Detta är inget annat än en typisk Seinfeldsituation. När jag får frågan (den kommer) om vem jag träffar kommer jag bli så nervös att min flickvän kommer förstå att det var en date. Jag kommer snärjla in mig i ursäkter och resonemang som inte hör saken till.

Idag åkte jag till en stor park och tittade på änder. Satt på en parkbänk och tänkte igenom allt detta. Tittade på par som gick hand i hand. Barnvagnar. Då stod det klart för mig. Det var en date. Annars hade jag aldrig uppsökt en park dagen efter för att rensa tankarna.

Detta är inget annat än en typisk Seinfeldsituation.






Brasilien

Det finns något i den moderna människan som gör att om någon pysslar med kultur i allmänhet och musik i synnerhet är detta alltid intressantare än allt annat.
Allt för många fester har kretsat kring att en musiker pratat om sina projekt och sina kreationer. Folk har lyssnat. Män har pratat. Alla har nickat intresserat.

Kan något politiskt parti ta bort just denna festföreteelse från vårt land?

Vi behöver bättre fester. Folk dansar inte och det är ett problem.
Kanske man kan fråga Margareta Winberg. Eller Håkan Hellström. Han lär ha bra erfarenheter från Brasilien.




tisdag, oktober 18, 2005

Nord Korea

Såg en dokumentärfilm om Nord Korea igår på televisionen. Det var väldigt intressant. Jag blev verkligen berörd. Vi bombarderas ständigt av hemskheter i media och nu har post-11e september -effekten inte bara gjort oss immuna mot katastrofer i Afrika och Mellanöstern utan mot mer geografiskt nära katastrofer också. Detta till trots blev jag verkligen uppgiven och hjärteskuren av det jag såg. Nordkoreanska frihetsaktivister hade i hemlighet filmat offentliga avrättningar och det allmänna tillståndet.

Folk låg döda på gatan i stan pga svält. Att nämna Kim Jong Il II i en mening utan positiv bemärkelse betydde omdelebart fängelsestraff. I hela landets historia har det satts upp en enda affisch med antagonistisk propanda. En handskriven papperslapp under en bro som sade att Kim Jong var en mördare och måste störtas. Alla nordkoreaner har hört talas om den här lappen.

Sydkoreanska såpoperor smugglas in i landet. Militären stänger av elektriciteten i hela städer. Då går det inte att ta ut videobanden i spelarna. Sedan knackar de dörr och inspekterar folks videospelare. En video med sydkoreansk såpopera resulterar genast till fängelse. Märk väl att nordkoreanskt fängelse troligen inte är ens att jämföra med det värsta amerikanska, kinesiska, irakiska or whatever fängelse. Det är värre. Fångarna måste gödsla jorden med sin egen avföring.

Pga av de insmugglade videobanden växer sakta en medvetenhet bland folket. Jag finner detta ytterst intressant. Ett klassiskt fall av vad Deleuze & Guattari skulle kalla deterritorialization: en såpopera som är den kapitalistiska kulturens lågvattenmärke får här istället en helt ny funktion. Ett medvetande-väckande frihetsredskap.

Jag tror att allt går att omvandla.






Kosher?

idag gjorde jag det igen. Skämtade om judar alltså. Det är något som jag gör allt oftare, fråga mig inte varför. Det finns något roligt i själva judepastischen som lockar till skratt. Judeskämt finns ju överallt - Seinfeld, South park, Allt som Hitler sa, böcker av Joseph Heller mm- och vad kan man annat än att influeras?
Sen är det ju så få gånger man träffar judar. Jamenar man kan ju inte gå omkring och dra fräcka invandrarskämt, eller tjejskämt, eller homoskämt, eller pedofilskämt, eller socialistskämt, eller konservatismskämt, eller BQ-skämt, eller feministskämt, eller skämt om inlandet, för rätt som det är träffas någon rakt i hjärtat.

Det som finns kvar att skämta om är alltså bara judar och folkpartister. Judar finns det så få av här och folkpartister kan gott ta det.
Jag återger gärna dagens skämt:
skulle låsa fast cykeln i en stolpe på stan, mitt på dagen. Fram kommer en snubbe med svarta kostymkläder och handsfree. En ordningsvakt av det dyrare slaget. Han ber mig att sätta fast cykeln någon annanstans. "Varför?" "För att du står utanför Judiska församlingen och de firar ___ [någon judisk helgdag vars namn inte går att uppfatta. reds anm.] och då vill de ha rent här utanför." Jag är emot konfrontation och tar bort cykeln. Av ren nyfikenhet frågar jag vad högtiden hette varpå han säger något som inte går att uppfatta pga min okunnighet. Snällt och lugnt tar jag bort min cykel, (väl medveten om min skämtartendens) och lossar skämtet 20 meter bort till min vän. Det är ett klassiskt och inte så nyskapande skämt i stil med: "Äger de hela gatan eller? Kan man köpa gatan? Gäller inte allemansrätten dem?Visst..." Kanske inte världens roligaste. Men av någon anledning var jag tvungen. Hoppas mitt syndrom går att bota, för jag är intresserad av att lyckas med mitt fondsparande i år. Och då gäller det att inte skoja runt.
Hjälp.




måndag, oktober 17, 2005

Prestationsångest

När man ska göra musik ställer man stora krav på sig själv. I alla fall så länge man inte knarkar fram den. Jag knarkar inte och därför är det inte så lätt i alla lägen.
Idag var ett sånt läge.

Sist det makades med denna låt tyckte jag att det lät bra. Det kändes fräscht och intressant, man fick en kick av det nya. Jag rotar inte runt i gamla spår inte. Nya vägar.

Idag kom insikten. Det som skapats sist - det nya - låter skit. Det är något unket över det. En känsla av Pink Floyd. Inte för att det låter som dem, men känslan av dem la sig över mig. Alltså, det måste skrotas och nya toner ska in.

Här kommer spöket, som många kallar Prestationsångest, och knackar på. Det går en kall kår genom kroppen och jag tänker tanken "Kanske jag aldrig mer kommer skriva nåt bra. Det är slut nu." Man kan inte skriva något bra när man känner ångest. Inte i alla fall jag. Jag måste ha kul.

Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt var all ångest som bortblåst. Det nya var ersatt av något ännu nyare. Och bättre. Det kändes fräscht. Jag rotar inte runt i gamla spår inte. Nya vägar är bra vägar. Detta gav mig en kick.

Jag lägger mig med ett leende. Inte pga det ännu nyare, utan för att Spöket är borta. I alla fall just nu.






Baggy Pants

Kom ihåg vart ni läste orden retro-chic, Prodigy och Baggy Pants i samma mening först(!)

Jag blev stannad på stan av en 13-årig tjej(jag uppskattar) idag. Hon pekade på sin kompis och sade att denna gillade mig och ville ha mitt nummer. Som tur var kunde jag parera med min flickvän. Hur agerar man som singel i en sådan sits? Varför mig? Jag har mustasch...

...associationskedjan länkar nu till:Will Ferrell.

Han är gift med en svenska. De har en son som heter Magnus. Det får mig att tycka om honom ännu mer. Har köpt saker i en affär idag. Old School (unseen), Elf, Kate Bush Compilation och Ultimate Kylie. Usch. Verkligen inköp som luktar 2003 på långa vägar. Jag ska arbeta ikväll. Jag har fått ett jobb-erbjudande från Jag & Jag Själv att skriva en reklamjingel åt dem. Det ska bli ytterst kul. Det är väldigt bra betalt.






Jag tänker inte skriva någonting...









...fast så olidlig blir min vilja att uttrycka mina tankar i ord att jag gör det ändå. Språket är ju blott en tam transkription av ens multituda tankar. En tanke är ju aldrig just en. Alltid flera. Alltid samtidigt. Tänk att skriva som man tänker.

Idag yttrade en klasskamrat pro-nazistiska åsikter. Jag konfronterade henne. Det kändes gott inombords. Mina försök hjäpte inte. Dessutom är hon kines. Hon är en enda stor motsägelse hela hon. Efteråt pratade jag med en lärare och bad honom ta upp ämnet på torsdagens lektion för att ytterligare konfrontera henne. hon vet inte bättre. är inte särskilt smart.






Släktträff

Var på släktträff i helgen. Det händer mycket sällan och man är därför en aning nervös inför det hela.

Många ger inför kalaset uttryck för sin oro: Hur kommer tidsschemat att hålla? Kan alla medverka? Hur kommer de gamla att orka? Hur kommer barnen att orka? Kommer maten att passa alla? När var det han eller hon var född? Har jag valt passande kläder?

Detta är bara en fasad för vad de flesta egentligen tänker: Hur kommer gruppen att fungera? Hur kommer jag att fungera? Älskar jag dessa människor? Älskar de mig? Hur mycket har de egentligen i lön? (Säkert mycket) Älskar de varandra?

För mig (och säkert de flesta andra) finns det två olika typer av släktträffar, och de hör ihop med hur släkten är beskaffad. Antingen sups det, eller så sups det inte. Personligen har jag båda typerna representerade. Mina föräldrar kommer från var sitt håll.

I fjol var jag på en släktträff. Den var av den typen som det dricks en del på. Jag drack för mycket och min lillebror fick se efter mig och leda mig hem. Man var sämst helt enkelt.
Jag - Släktträff: 0-1

I helgen var det däremot en mycket nyktrare träff, med en annan del av kusinskaran. Jag klarade det mycket bättre och höll till och med ett kort tal. Kvitterat.
Jag - Släktträff: 1-1

Ibland kan det vara bra för festen att ha obegränsat med BIB-vinare och låta festen fortsätta i någon bastu till alla har däckat. Det finns något i bakfyllan som för folk nära varandra ("Du var full igår!" "Du med!"). Andra gånger är det bättre att hålla sig i styr, hålla ett tal och gå hem vid lämplig tid. Ingen skada skedd. ("Det gick ju bra igår" "Visst gjorde det! Allt klaffade så perfekt")
Same same, but different.




söndag, oktober 16, 2005

Från en simpel idé till ett globalt fenomen

När vi hade vårt senaste projekt Jag, jag själv och Bengt Pohjanen förklarade vi ingående vad vår idé går ut på.

Man kan kortfattat återge att det handlar om att inte skämmas för sig själv och sina skapelser. Vi var båda unga killar från villaförorten som gjorde en konsert med konstmusik. Det är så pretentiöst så att det inte går dit en till. Till råga på allt hade vi stora bilder på oss själva och bjöd in vänner och kulturtelit.

Allt sunt förnuft i detta läge säger att man inte ska drabbas av hybris. "Visa att du har fötterna på jorden och tala i små ord om dig och dina skapelser!"

Vi gillar inte det och talade i stora ord om oss själva. Tog plats helt enkelt. Avslutningsvis bad vi alla att kopiera vårt koncept (eftersom det är så bra) och sprida sig själva ut i världen.

Vad vi inte hade vågat hoppas på var att folk verkligen skulle ta vara på våra ord och driva Jag och jag själv -konceptet ut i allas vår värld. De senaste åren har ni gjort det och vi är evigt tacksamma. Blog-fenomenet är inget annat än Jag och jag själv i sin renaste form. Vad vi trodde var bara en enkel uppmaning har nu spridit sig till hela världen.

Vi kan inte göra något annat än att "haka på", fastän vi vet att det var ni som hakade på oss.






Välkomna

Nu drar vi igång.

Jag och jag själv har funnits i fyra år. Det är ett stort projekt och vi har haft två konserter hittills.

Detta är Jag och jag själv #3.