Jag och jag själv-klubben är till för dig som vill ha lite mer.
Det är en intern klubb i ett externt koncept.
Mer än så säger vi inte här för det är hemligt.
Anmäl dig hos jagochjagsjalv@hotmail.com
På något sätt är det mest självutlämnande som finns att ställa sig på en scen framför sina vänner. Att uppträda inför en anonym publik kan ge en känsla av att stå i en predikarstol. Inför sina vänner blir det snarare lika naturligt som att stå på styltor.En inte helt bekväm situation.
När man ser två killar i tjugonåntingåldern kliva upp på en scen, plugga in ibooken och titta lite blygt ut över en samling nära vänner från sin hemstad vill man inte byta med dem.
När Dialog, med sin vrickade digitalrap, sjösätter sin andra spelning någonsin kan man inte tala om någon gång på styltor. Två smala exil-bergnäsare fyller ut de flesta registrena och når ner i härliga 50 Hz. Armar far omkring, munnen är tajt, blicken frenetisk och glädjen odöljbar.
Jag tänker tanken att jag skulle vilja byta med dem. Men jag får istället skatta mig lycklig som delar en blogg med halva bandet.
Anledningen till att dansgolvet igår inte riktigt funkade för mig är naturvetenskaplig.
För att det ska gå att dansa måste man ner i de djupa registrena. Jag behöver få känna 50 Hz. Igår spelades musik som aldrig når ner och dessutom var högtalarna halvtrasiga. Det verkade som att ingen annan verkade beröras av det och jag kände mig väldigt sökande och utanför. Man ser hur kul alla har på dansgolvet, går dit och upptäcker att det fortfarande inte är subbas samt att högtalarna låter ännu sämre. Så går man därifrån. Tio minuter senare gör man ett nytt försök med samma resultat.
Ikväll ska jag se Dialog. Jag hoppas på hela högtalare och låga frekvenser.
Julafton 2005. Du sitter och läser den här bloggen. Gratulerar, du är besatt av jag och jag själv. Egentligen ska du läsa Bibeln ikväll, men vi har ett citat som kan tilltala en sån som du.
Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud."
Det är jobbigt när man packar upp sin väska och upptäcker att en flytande vätska läckt ut. Ofta brukar det gälla schampo och balsam. Då brukar jag förbanna dessa två och mig själv.
Men idag gällde det Keso. Då förbannade jag mig själv och åt upp hela paketet, lite som straff men även som belöning för att det inte var schampo eller balsam.
Teg säger: johan! Johan säger: hej! Teg säger: wazzup?! Johan säger: jag är i shlm med två österrikare o en sykoren Teg säger: reggae Johan säger: jag fattar inte att folk läser bloggen. om jonatran hade en blgg som var svinbra skulle jag ändå inte läsa den. Teg säger: nej precis. Men folk har tid, Teg säger: och så är den bra Johan säger: gör de ingenting??? vi e ju upptagna. vi gör en blogg Teg säger: att läsa en blogg lite sådär varje dag tar 2 min, det är ändå roligare än att kolla sin inbox. Johan säger: det är nog så. Teg säger: till vår stora glägje Teg säger: men vi kommer nog ligga på ett snitt kring 40 i all evighet Johan säger: ja. vi måste sluta när vi är på topp.jag vägrar sluta när vi har 3 läsare per dag Teg säger: haha! Teg säger: har en extrem idé: Teg säger: Den heter Jag och jag själv Droppar. I motsats till Nyårslöftet Johan säger: den e mkt mkt bra. Teg säger: tänkte att vi skulle raka av mustaschen och fota det Johan säger: haha. det görjag aldrig Johan säger: kanske Teg säger: äta kött då? Johan säger: jag kan göra grejer på låtsas och säga till alla att jag gjorde det. menjag kan inte göra det. tror jag Teg säger: fatta fett uppoffring bara för att få en blogg Teg säger: man kan säkert fejka Teg säger: men inte rakningen Johan säger: jo. digitalt utran problem Teg säger: tänkt på det ett tag, nu kommer det som en chock för dig Johan säger: hahaha Teg säger: 2 på en gång Teg säger: som att ta bort din hela identitet Johan säger: jag har ingenting. allt jag har är den här jävla mustachen Teg säger: om du tar bort den blir du killen som tog bort mustaschen trots att det var det enda han hade Teg säger: känner du till Kenny vs Spenny? Johan säger: ingen tänker på den killen särskilt ofta. Johan säger: nej Johan säger: vilka? Teg säger: det är två snubbar som har ett tv-program. Teg säger: dålig jackasskopia Teg säger: det går ut på att de ska göra saker typ att vara vaken längst Teg säger: och så tävlar de Johan säger: aha. jag fattar Teg säger: vi skulle kunna göra en JOjs droppar Teg säger: men likt Kennyvs Spenny fuskar den ena Teg säger: hela tiden Johan säger: vi skulle även senare kunna göra en jojs erkänner: alla lögner vi någonsin gjort. Teg säger: typ att du HELA tiden bangar Johan säger: jag bangar haha Teg säger: Jag rakar av muschen käkar kött, vad mer? Johan säger: köper en slitz Teg säger: FHM Teg säger: sliskigare Johan säger: hahaha Johan säger: whatever Teg säger: lokko skriver för slitx Teg säger: typ Teg säger: ja, whatever Teg säger: Vad har såna som du och jag nånsin ljugit om? Johan säger: dropa stil. typ gå på stan i seinfeld skor och mjukisbyxor o annat fulskap Teg säger: droppa stil Teg säger: GÅ UT PÅ JULDAN KLÄDD SOM FAN Johan säger: precis! haha Teg säger: jo, men varför inte? Teg säger: jag fixar inte juldan Johan säger: den e så viktig. men jag fixar juldan utan problem Teg säger: klart du gör, Johan säger: jag bor ändå i bham at the end of the day Johan säger: har du lyssnat på ricky podcast än? jag är frälst. Teg säger: jo som fan Teg säger: men intedagens Teg säger: det är så jäkla kul Teg säger: vad mer kan man Droppa? Teg säger: jag kan vara nykter på Juldan och du kan vara full Johan säger: som att jag skulle offra det för en jävla blogg Teg säger: som om jag skulle det då!! Teg säger: fatta vilken uppoffring det är för mig Johan säger: jag fattar. bloggen äger verkligen dig Teg säger: jepp Johan säger: folk har slutat kommentera igen. fan Teg säger: nej, men allvarligt. vi kan göra ett drop-reportage. Man fotar när vi ska äta kött och raka oss. Och du bangar. Johan säger: låter perf. sen kan vi anspela i bloggen på dålig stämning emellan oss pga av att jag bangade Johan säger: jag kan röka cigg. har redan droppat efter inbrottet. fast nu har jag slutat igen. det var bara för att övervinna rädslan fram till jul Teg säger: jag kan röka hasch Teg säger: nej aldrig Johan säger: magic mushrooms? Teg säger: vi är ju inga jackass Teg säger: vi är ju svenne Teg säger: fatta tam drop Johan säger: vi är nothing Teg säger: raka sig Johan säger: med mustasch Johan säger: dropp = uppoffring Teg säger: jämfört med att typ knarka Teg säger: jo Johan säger: typ säga upp bekantskapen med en av sina bästa vänner Teg säger: Emil johansson Johan säger: hahahahahahahahaha Johan säger: fy fan va ovärt för en blogg Teg säger: !!! Johan säger: emil är officiell dialogproducent nu. vi har tre. mackans lilebrorsa. markus larsson. emil johansson. de tycker till på låtskelett för att förbättra. vi försöker täcka alla läger Teg säger: han är pålitlig Teg säger: jag har INGEN aning så du vet Teg säger: men det vet ju du Johan säger: det roliga är att han är den enda man känner som skulle helt o hållet förstå att vi var tvugna att säga upp bekantskapen för bloggens skull Teg säger: haha Teg säger: han är ju smart, och så skulle han tycka att det var kul Teg säger: kanske skulle utbrista "JA!"! Johan säger: han har ju ändå finland Johan säger: jag kopierade just hela våra dialog. här har vi ett inlägg för bloggen Johan säger: inklusive dessa de två senaste Teg säger: yes!! fan det är vasst. Teg säger: ett vasst sätt att presentera droppen på Johan säger: det är riktigt geni varning. Teg säger: men du kan väl göra slut med din tjej som uppoffring? Teg säger: jag gjorde ju slut med min Teg säger: fast det kanske är för mycket begärt
Teg säger: är du kvar?
Det gick inte att leverera följande meddelande till alla mottagare: är du kvar?
Teg säger: nehe, hej då
Det gick inte att leverera följande meddelande till alla mottagare: nehe, hej då
Efter en hänsynslös natt sitter jag i pyjamas och stirrar på Dr Phil. Klockan närmar sig tretton och jag har ätit nyponsoppa vars bäst-före datum var igår. Jag har tidigare pratat om Vargtimman, den mellan fyra och fem på morgonen. Den gångna natten kan man dela in i två, pre-vargtimma och post-vargtimma. Pre-vargtimman gick bra. Jag har jobbat hårt i helgen och lagt mig i tid. Har sovmorgon framför mig och då kan man gotta sig i att få sova i ett halvt dygn.
Men allt längre in mot natten började vargarna slita i mig. Jag vet exakt när klockan slog fyra. Mina drömmar var fina. Jag var på bilsemester i Frankrike med hela min familj, hade till och med förklarat att det är bäst om jag får sitta i framsätet och läsa kartan. Stämningen var på topp när vi blir omkörda av massa vägpirater från Marocko. Resten är ren och skär mardröm.
Jag kämpar mig ur sömnens kedjor och känner mig nattfebrig. Utan att kunna somna tittar jag på ett sånt där gissa-ordet-och-ring-in-och-vinn-åtta-tusen-kronor-program. Kliver upp för ett glas vatten. På min innergård ser jag hur två ambulanser stillsamt backar ut. Om man som jag under åratal iaktagit utryckningsfordon, ser man ibland vad som hänt. I natt hälsade döden på i mitt kvarter, som vanligt under Vargtimman. Mina ambulansmän försökte sköta det så diskret som möjligt. De smög verkligen. Ambulanser är till för att kunna ljuda och rejsa. Men i vissa lägen kan de verkligen smyga.
Jag kan inte tänka på annat än den natt som varit. Vargtimman har nog aldrig varit så nära mig. Dr Phil pratar om fobier. Kanske jag är Vargofob? Nej, jag är nog bara en liten människa som inte kan stå emot månen, vargarna, dödsbuden, ambulanserna och att ringa in till TV mitt i natten för att vinna åtta tusen.
Jag och Jag Själv avskyr början. Jag och Jag Själv avskyr slutet. Jag och Jag Själv växer från mitten. Jag och Jag Själv saknar kontrapunkt och harmonik. Inga tydliga hänvisningar och tråkiga trådar. Nej, bara lager och plan. Det klingar vackert när vi skriver och det klinger för evigt. Vi bygger harmonilära med ord och bokstäver. Inte tempererade kromatiska röster utan fria frekvenser som bygger ackord och progression av det mest otänkbara. En blogg. Två röster. Miljoner bloggar. Miljoner röster.
Följ med i hur det går till att skriva ett typiskt Jag och jag själv-inlägg!
När man har en blogg gäller det att fylla den med texter om ens privata vardag som är tillräckligt relevanta för att berättas för andra. Det gäller att ha blick för omvärlden och kunna se sig själv i den. Man måste ständigt värdera situationer utifrån om de är potentiellt bloggmaterial eller inte. När man skriver om situationen är det bra att börja med att beskriva hur man brukar agera i liknande situationer, bara för att folk ska förstå vem du är.
Jag brukar inte planka i kollektivtrafiken särskilt mycket men måste ändå erkänna att jag gör det då och då. Jamenar, man är ju inte mer än människa. Man får helt enkelt göra en bedömning om det kan komma någon kontrollant samt om man kan ta sig in på ett smidigt sätt utan att betala. Jag är ingen plankare, men heller inte någon betalare. Jag är svensk.
När man gjort det förstår läsaren vad det är för typ av ämne du kommer beröra och suktar efter fortsättningen. Nu gäller det att komma till sak direkt.
Igår kväll var jag på väg hem från mitt jobb. Jag jobbar en mil utanför staden på ett ödsligt industriområde. Många gånger, i synnerhet fredagkvällar, känns det som världens ände. Någon enskild bil på vift, men i övrigt oroväckande folktomt. Jag står i snålblåsten och väntar på den sista industribussen in till stan. 159:an.
Nu blev det lite väl segt innan man får reda på vad som ska hända. Kom till sak!
Jag kliver på bussen och upptäcker att den är helt tom. Att planka nu vore lika omöjligt som att stjäla mormors amalgamlagning. Jag betalar och påpekar hur tom bussen är. Vi åker efter hand förbi ett par som vinkar, nästan i panik, och chauffören plockar upp dem. Jag gillade att sitta själv, men får helt enkelt acceptera att dela med mig. Det visar sig vara biljettkontrollanter. Två människor frågar mig om jag betalat. "Men det här kan väl knappast löna sig. Ni är ju två och jag en. Det finns ju inte en chans i världen att jag skulle planka här" säger jag. Jag frågar lite mer om deras rutiner och jobb, dels av egenintresse men även i bloggmaterialsyfte.
Märker du att din berättelse känns tam och ointressant finns det några enkla knep att ta till: sex, alkohol, våld och din egen ensamhet. Ibland kanske du till och med bli tvungen att tänja på sanningen för att få det hela intressant.
Jag öppnar en öl och inte kort därpå kliver en tjej in på bussen. Jag vet vem det är, hon är faktiskt snygg och trevlig. Vi pratar lite om att dra på samma fest och jag tänker att kanske man får hångla lite. Jag bjuder på en öl och hon följer med. Min kompis är också på festen. Han umgås lite för mycket med en viss tjej varpå hennes pojkvän med polare hotar med stryk. Min vän säger att han inget gjort och får en knuff i bröstet. Fadäsen tar död på festen. Det blir såklart inget hångel utan jag åker hem själv, än en gång.
När du skrivit texten märker du ofta att den inte håller sig till det ämne som du ville. Du hade kanske ambitioner om att väva in politiska, etiska, moraliska och filosofiska resonemang i din vardagsskildring. Men eftersom detta forum inte nödvändigtvis måste vara en ledarsida kan du nöja dig med att du i alla fall berättade vad du gjorde igår kväll. Man vill gärna avsluta med en punchline av någon slag, föredragsvis något smålustigt. Det får gärna handla om något helt annat och syfta på något som du ska göra i framtiden. Då bjuder man in läsaren att komma tillbaka.
Nu ska jag äta pizza. Jag ska beställa min favoritpizza La Gondola. Det är en inbakad pizza i båtform fylld med bearnaisesås.
Istället för veckans fredagslista presenterar Jag och jag själv stolt;från den dunkla anonymitetens vidda skogar, från den interaktiva världens enorma potential, med en slagkraft sällan skådad, som en löpeld genom parallella universum, likt en ulv utan skoning, med en uv iaktagandes snett bakifrån, genom parafrasernas och metaforernas outgrundliga prisma, ur en älvdans nyligen hemkommen, som en grottbädd mjuk fast ändå hård, utan aning om vem som i själva verket döljer sig bakom slöjan:
En kär släkting skickade på begäran ett foto från 1987. Fotot föreställer en nystartad familj. Min egen familj. När jag fick det blev jag alldeles varm inombords, det såg så fint ut. Mamma och pappa, jag och min nyfödde lillebror. Efter en lång stunds beundran märker jag att jag själv inte har några kläder på underkroppen. Man ser snoppen!
Att se sin snopp som den var för 18 år sen lämnar ingen oberörd. Jag blir först lite arg på mina föräldrar för att de lät mig springa omkring sådär bland folk. Men å andra sidan är jag tacksam, för nu väcks ju en mängd minnen.
Min barndomssnopp är ju helt bortglömd. Jag tänker aldrig på den och vad vi hade gemensamt. En gång lekte jag i duschen att den var ett flygplan som flög genom regnet. Hundra gånger lät jag den sticka upp likt en ubåt över vattenytan när jag låg i badkaret. (Det var så kul att jag inte slutat än idag, men nu med andra förutsättningar.)
Jag har inte skrivit detta för att räkna upp vad jag gjort med min snopp. Jag skriver för att man inte tänker på att ens kropp som barn är rolig. I synnerhet snoppen då. Med tiden har vår relation förändrats så markant att jag helt glömt bort den. Jag kommer aldrig ha så kul med en snopp igen, tyvärr. Inte min och ingen annans heller.
Ni som vill att Jag och jag själv publicerar bilden kan ta och fetglömma det. Ni borde skämmas att ni ens tänkte tanken!!
Jag vet inte om ni tror att det är lätt att skriva en blogg. Det är det inte. Varje dag måste man komma på småfinurliga historier, listor och tankar. Det är som att tömma sin kropp på organ. (Deleuze & Guattari var långt före Alexander Bard). Jag tror inte ni läsare har insett vilken otrolig motivations-kick det är att läsa era kommentarer på våra inlägg. De få som finns har hjälpt otroligt mycket. Utan kommentarer på de dagliga inläggen är det inte säkert att vi orkar fortsätta med det hårda arbetet med jagochjagsjälv. Det känns som att sända frekvenser till yttre rymden och det finns ingen satelit att fånga upp dem med. Snälla! Hjälp oss att bjuda på oss själva! Vi vet att ni läser men vi vet inte vad ni tycker. Vi behöver den självförtroende-boosten.
Varje stad har sin identitet i sina innevånare. Jag har länge sökt sanningen bakom den ack så omtalade staden Umeå. Äntligen har jag nu funnit den och delar gärna med mig. I flera delar kommer jag att gå igenom alla nu levande generationer umeåbor. Vi börjar med den viktigaste. Umeågubben.
Umeås ryggrad står att finna i Umeågubben. Han är en mycket aktiv pensionär med typisk klädstil. Huvudet pryds av en gubbkeps i varmt material. Ibland har han lappar som täcker öronen, men ofta ligger mössan bara på hjässan. Under de flesta årstider bär han täckjacka i mycket mjukt bomullsmaterial, inte på nära håll vatten- och vindtåliga som de vinterjackor vi andra bär. Jackan är urblekt, kanske röd eller grön. Umeågubben bär alltid kavajbyxor och skinnskor. Han är proper men inte snobbig. Välklädd men utan elegans. Som många gubbar i Västernorrland uppskattar han att köpa billiga kläder och bär dem länge. Hans hud är mycket mjuk och slapp till skillnad mot exempelvis västkustgubben.
Han gillar att vara utomhus. I alla väder ser man honom promenera, åka spark eller gå ur med hunden. Han gillar friluftsliv av enklare sort, att pimpla eller spatsera men åker inte skidor (inte ens slättförs). Det absolut roligaste som finns är att åka ut till flygplatsen i sin välstädade Volvo 740 och hämta någon. Han för ett enkelt liv, gillar kokt varmkorv, klagar inte, är måttligt sportintresserad av främst individuella grenar, tycker att tjejerna i IUK är härliga och har en mycket rar fru som sällan syns med honom på hans eskapader. Hans yrke fanns inom statlig eller kommunal verksamhet. Vanligast inom Banverket. Dessa män finns i de flesta norrländska orter men Umeå sticker de ut. I andra städer är de inte lika synliga av den enkla anledningen att i Umeå är de väldigt många och väldigt inflytelserika.
Umeågubben är en slags alfahanne för hela staden och man kan summera honom med att säga att han gillar ”friska tag”.
En luciavaka i högstadiet var det disco. Jag gick i sjuan och stod mest och tittade på hur fulla alla åttor och nior var. Ingen av sjuorna var i närheten av alkohol och det kändes som om vi aldrig kommer dricka heller. De såg ju konstiga ut, typ. Dessutom är det ju svinkallt att inte bli insläppt i decemberkylan.
Nästa luciavaka var det också disco. Jag gick i åttan och hade under hösten märkt att en del i min årskurs intresserade sig för alkohol. Ingen av mina vänner hade druckit och det kändes som om vi aldrig skulle göra det heller. Eller jo, kanske någon avlägsen framtida gång. En tjej som jag var intresserad av var skitfull och tryckte sig mot mig. Jag blev förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Så jag lät henne klänga. Hon var ju så full att hon ändå inte kunde stå. Men jag gjorde ingen move, bara så ni vet. Nekade allt i gympaduschen. "Äh, hon var ju bara skitfull, inget hände."
Året därefter var det luciavaka och disco. Jag var redan då en driven man och stod för att arrangera kvällen. Ljudanläggning skulle hyras och biljetter rivas. En kille från laget hade med sig 1 folköl och som jag minns det delade vi den på tre någon gång under kvällen på en toalett. Dan därefter sa han att han tror att han är bakis. Jag sa att det är du inte alls, vet du ingenting? Plötsligt pratade hela ens årskurs om bäss, bärs, birger, follisar, som om vi aldrig gjort annat.
Jag ser tillbaka på den här tiden med fascination. Även om man är förvirrad så finns det något unikt i förvirringen. Man är så fokuserad på allt som händer att man inte kan uppfatta tidsbegreppet.
Aldrig någonsin lever man så i nuet som under högstadiet. Aldrig någonsin har det varit ljusår mellan luciavakorna. Aldrig någonsin.
Har tagit söndagsduschen nu. Jag skäms nästan av att gå in i denna blogg. Hur ser det ut? Vad handlar det om? Antagligen är det fler som känner som jag ty vi har fått en del mycket bitska mail om det opassande i att förknippa porr med Jag och jag själv. Jag kan inget annat säga än att jag vid skrivande stund var tämligen rund under fötterna och tyckte att det var otroligt roligt. Jag och jag själv tar avstånd från all synd och förtappelse och hoppas att ni har överseende med oss.
Nu har jag rengjort mig kroppsligt och vill även göra det här. Vi avslutar med att citera 3 Mos 13:34 och hälsar god natt.
Den sjunde dagen skall prästen undersöka skorven. Om han finner att den inte har brett ut sig och inte ligger djupare än huden, skall han förklara honom ren. Han skall tvätta sina kläder, sedan är han ren.
Vill av någon anledning berätta om fredagskvällen. Jag drack öl och var i stimmiga lokaler. Efter midnatt började jag prata med en tjej. Det gick bra. Hon sa att jag hade en fin dialekt och jag att hon hade en fin halsduk ("är det fleece eller?"). Vi pratade vidare och jag kände att jag skulle ge henne några innerligt välvilliga tips.
Jag tipsade om att hon borde flytta till Kiruna. Det uppfattades fel. Hon sa att hon frös och gick till sina polare. Jag drog hem och skrev i min blogg.
Man ska inte säga till västkustbrudar att de borde flytta till Kiruna. Man ska säga att de ska komma hem till min lägenhet för där är du varmt välkommen.
Det bästa med fredagsnätter är att man har en lördagsnatt framför sig vilket inger hopp. Imorgon kan allt hända.
Klockan är halv tre, jag är berusad och har halvrese. God natt.
Nu listar Jag och jag själv fakta. Observera att det inte rör sig om skvaller.
Glenn Hysén har en standard-room service när han bor på hotell bestående av 2 starköl och en porrfilm.
En företagsbiljett hos SAS kostar 19000 kr. Det är då en stol inrikes.
Arlanda är den enda flygplatsen i hela världen som har bagage drops i gate-gången.
Millencollin säljer mycket merch. Hur mycket är inte helt klart men då de spelar i Sverige säljer de för lika många kronor som det finns innevånare i Umeå och Boden tillsammans. Varje kväll.
Om man ska spela metal men bibehålla anseende i popkretsar måste man vara vegetarian. Det är inte säkert att det räcker, men är en god start.
Många bilister häller av gammal vana i K-sprit i tanken. K-sprit är bara till bilar med förgasare, vilket inte många har idag. Nyare bilar har insprut. Kärvar motorn under vintern rekommenderar jag därför Injection trim. Är det akut kan ni välja den röda flaskan. Den rensar bra.
Sveriges i särklass största snussort är Ettan. Tacka inlandet och landsbygden för det.
Ikväll avgörs VM-grupplottningen. TV4 Plus sänder från kl 20 00. Jag hoppas vi får Frankrike från den första seedningsgruppen. De har knappast lyckats med sitt generationsbyte.
Sonic Youths Death valley tuning ser ut så här: Fiss, fiss, sen två fiss till en oktav upp, sen diss (spunnen 017) sen diss ospunnen.
Alla CoL-låtar går i drop-B med strängtjockleken 014.
Den längsta låten på CoL:s kommande album är 15 min. Jag har lagt synth på delar av den men som med andra långa låtar inte hört den i sin helhet. Ser fram emot att få den slutgiltiga mixen.
Den kortaste låten är drygt 3 min. Det är ett renodlat synthintro. Egentligen är det ju inte en låt, utan bara ett intro. Låten som den är intro till är ca 12 min så vi valde att lägga introt och låten på olika spår. Doom.
Efter Da-vinci koden-affären kommer Jag och Jag Själv förmodligen att hävda att filmatiseringen av C.S. Lewis Narnia är ett mästerverk. Beror på om någon annan hinner före vilket inte är särskilt troligt.
Ett inbrott kan få vem som helst att börja röka cigaretter igen.
Inspirerade av den nya King Kong filmen lovar dialog att göra en aplik entre på julens spelning.
Det lutar åt att det bara är BQ-fans och den där Murphy som läser den här bloggen.
Sångaren i Smackdown gillar den. Det gör Johan glad. Han har aldrig lyssnat på BQ.
Okej. Det är dags att vi reder ut det här en gång för alla. För några veckor sedan skrevs ett inlägg i vår blogg signerat av någon som kallar sig för Murphy. Han har senare fortsatt med mer eller mindre passande inlägg. Jag var övertygad om att det var Jag & Jag Själv som låg bakom detta. Ett post-ironiskt skämt. Dåligt. Men kul. Anders var även han övertygad om att det var Jag & Jag Själv som låg bakom Murphy-inlägget.
Vi har nu insett att det inte är så. Jag & Jag Själv är INTE Murphy. Vår gissning är att någon som vi känner, en nära vän eller ovän försöker skämta med oss. Eftersom att vi ofta skriver våra inlägg från kompisars datorer är det mycket möjligt att lösenordet sparats och någon oppurtunist har tagit tillfället i akt. Om vi ska rannsaka oss själva är väl vårt lösen inte det svåraste att knäcka heller.
Vi har inget val. Vi ser ingen annan utväg än att erbjuda denne Murphy ett eget inloggningsnamn på Jag & Jag Själv. Murphy! Om du läser det här. Hör av dig så får du ett inloggningsnamn, din jävel.
Tidigare idag skrev den där Murphy ett rasistiskt inlägg i Jag & Jag Själv-bloggen. Säkerligen menat som ett uselt skämt. Självdistanserat och kallt. Jag och jag själv valde att radera det. Om Murphy fortsätter att skriva inlägg av sådan natur i bloggen så kommer vi att byta lösenord.
Jag tar tillbaka min tidigare yttrade självkritik angående Jag & Jag Själv och mp3:an. Självklart äger bloggen mig och det finns ingenting att sätta emot denna enorma kraft. Vad jag sist av allt måste göra är att vända ryggen till det enda ärliga forumet jag har. Jag & Jag Själv. Följ de dagliga inläggen som Ariadnes tråd i kung Herodes labyrint. Längst in i labyrinten väntar vidundret Minotauros. Detta är oundvikligt. Monstret måste bekämpas. Den utmaningen står vi alla inför. Frågan är: hittar vi vägen ut efter att ha segrat över besten? Jag & Jag Själv är den tråden, mina vänner. Vare sig ni vill det eller inte.
Var i simhallen och simmade. Fram och tillbaka enligt gammal sed. Högertrafik och snabba vändningar. Där var även en viss fransos med sin svenska flickvän. Jag gillade inte dem. Ni som känner till fransmän vet ju att de får svenska flickor på fall. De kommer med sina "oh mon dieu", "je suis desolé" och "tralala". Alla tycker att de har en härlig syn på livets goda. Så här anser jag:
På badhus har man delat upp bassängen i "Motionssim" och "Lek". Fransmannen med svenska flickvännen kommer hit för att gosa. Myspysa och skratta. Småsimma lite och prata utländska med varandra (de förstår varandra!!!). Det finns en avdelning för sånt som heter "Lek". Men icke, här hängs det i motionsdelen. Utan att veta om paret ska simma, hänga eller klänga måste alla hela tiden tveka när man passerar dem. De känner dessutom inte på sig hur folk stör sig utan bara skrattar, myser och småglider fram här i livet.
Det är skillnad på fysik och romantik. Det är skillnad på motion och erektion. I vissa rum kan man förena dessa. I andra är det ytterst olämpligt.
Så kommer alltså idag den spännande upplösningen på jag och jag självs bok "ett litet rendez-vous (a fucking rendez-vous). Håll till godo!
4. En rad oväntade händelser
Jag köpte givetvis nya glasögon. Jag hade låtit de förgylla mitt ansiktes utseende under hela tiden för vårt möte. Från och med den tveksamma kramen vid dörren till den passionerade omfamningen efter dialogen. När jag blev medveten om de svarta bågarna kring mina ögon började det klarna. När hon sedan med sin hand sakta påbörjade det som den passionerade omfamningen enligt köttets logik skulle leda till var allt plötsligt glasklart. Vilken sorts människa lade inte märke till mitt nya liv. Mina svarta bågar. Istället för mustasch. Eller kanske lade hon märke till dem men valde att kallt nonchalera. Det tar oss självklart vidare till frågan; vilken sorts människa väljer att nonchalera en sådan sak. En sak av betydelse. Uppenbarligen var glasögonen min mustasch och ingenting att behandla med sådan arrogans. Jag hade makt. Om jag bara ville ta den hade jag makten att lämna detta triangeldrama och henne bakom mig. Varför skulle jag inte? Hon ville inte ha mig och jag gjorde väl oss båda en tjänst genom att driva mitt sinnes känslor till handling? Så, jag valde att lyfta bort hennes hand och resa mig upp. Det var mitt livs viktigast ögonblick ty visade jag inte stor motståndskraft? Jag hade fått bevis på att min kropp var kött åtråvärt av annat kött. Samtidigt hade jag bevisat för mig själv att intellektet var starkare, om än bara för stunden, än biologi och vetenskap. Detta var min frälsning, det närmaste jag någonsin skulle komma Jesus. Jag hade aldrig varit särskilt stark men det hade nu blivit min riktiga styrka. Precis när jag trodde att jag upplevde mitt livs formtopp förgylldes situation av en, tillåt mig, gudomlig fast egendomlig händelse. En hädelsens händelse, kanske. Missförstå inte när jag säger att jag kastade min ena sko på henne där hon satt. Tro inte att jag kastade febrilt i svidande frustration. Ursinnigt vredesmod. Nej, det hela var genialt. Jag blott böjde mig ner efter min vänstra vintersko och kastade den på henne. Inte hårt. Inte löst heller. Lagom. Sedan gjorde jag sorti. Det hela var genialt. Jag hade äntligen följt mina tankars minsta vink utan vidare reflektion. Jag kastade skon innan jag knappt visste om det och efter jag gjort det kändes det som jag aldrig gjort det. Jag led inga konsekvensetiska kval utan gjorde min sorti. Jag lämnade nu allt bakom mig. Henne. Jag och henne. Mina böcker. Min säng. Först klättrade jag ut ur livmodern, sedan levde jag fram till den här dagen. Sedan klättrade jag en gång till ut från mörker mot ljus och nya tider. Tro det eller ej, men det var mitt nya liv som började. Jag gick på gatan. Inte förmer än andra men ändå inte helt anonym. Jag hälsade på var och varannan människa. Jag hjälpte tanter över gatan. Jag köpte räksmörgåsar till mig själv och dem som ville ha. Folk ville gärna ta emot gåvor. Det här var det nya livet. Ingen tog mig för tokig eller sinneslö bara för att jag sökte kontakt. Ingen var heller cynisk och analyserade mitt beteende. I det nya livet var jag intresserad av folk för första gången. Jag stod på noll och kunde bara vinna. Jag ägde ingenting. Inte ens kläderna jag bar eller den ynka summa pengar jag förvarade i en plånbok. Var detta Edens lustgård? Hur skulle det kunna vara det? Ett paradis kan väl inte skapas på en enda själs lycka? I mitt nya liv ville jag verkligen inte träffa henne igen. Jag satte mig på uteserveringen till ett exklusivt café. I mitt nya liv ville jag inte fika med henne på exklusiva caféer. Jag beställde en bit prinsesstårta och en espresso; ingenting jag ville dela med henne i det nya livet. Fan! Plötsligt satt hon bara där mitt emot mig. För omvärlden precis som om det var just henne jag suttit och väntat på. För omvärlden som om min lycka vore gjord i och med hennes ankomst. Fan! Så var det ju inte alls. Jag tappade genast intresset för folk eftersom jag upplevde mig enormt iakttagen. Överallt tycktes sitta tysta cafégäster med tidningen, kaffekoppen eller hunden som täckmantel för sitt studerande av mig. Hon däremot studerade mig knappast. Hon var kvick och arrogant när hon bad servitören om en bit prinsesstårta och en espresso. Hon var om möjligt ännu kvickare och arrogantare när hon placerade dessa i mitt ansikte. Kaffet brände och sved. Det var dock inte det jag besvärades av. Prinsesstårtans innandöme skymde sikten där det låg på mina glasögons glas och väntade. Väntade på att jag skulle agera mot min innersta vilja. Jag tog av mig mina nya svarta bågar men såg ändå inte minsta tillstymmelse av världen. Av Gud. All min livskraft som gick via glasögonen var som bortblåst. Folk betraktade mig säkerligen sitta där ensam och alldeles nersölad, ty hon hade givetvis redan gjort sin sorti. Tillsammans ansträngde de sig för att komma underfund med vilka djävulskap jag åtagit mig för att förtjäna en sådan förödmjukelse. Vad hade jag gjort? Kastat en sko? Kanske var det priset man fick betala för att kasta en sko; prinsesstårta och espresso. Nej, priset var mycket högre än så. Jag kunde inte glädjas åt mina glasögon därefter. Således hade jag inget surrogat för mustasch. Jag började invänta en hormonell explosion. Jag väntade…
5. La Fin oú Le Fin?
Vad som tycktes vara slutet på historien var definitivt inte så som jag hade önskat. Jag försjönk i drömmar. Fantasier om hur jag som subjekt skulle slungas ut och transformeras samman med alla de andra subjekten. Min kropp återvände hem men sinnet ville bort. Extraordinära ambitioner om vagabondliv och upptäckter förde mig långt bort från förödmjukelsen. I mitt rum reste jag ensam till Paris. Frankrike var i mina tankar precis vad jag alltid önskat. Frankrike, och främst Paris, var inte bara Frankrike. Frankrike var vad som helst. Jag fantiserade om att bli tagen på allvar. Ägna mig åt allvarliga saker på seriöst manér utan att bli klassad som en clown. Jag skulle sitta och läsa i parker, demonstrera, strejka, älska, röka cigaretter, dricka vin, tala franska, lära känna den lokalen bagaren, leka med barnen och muntra upp de gamla och sjuka. I mitt rum kunde jag resa till Paris utan att känna verklighetens bistra besvikelser. Så, jag gjorde det. Jag besökte naturligtvis ett exklusivt café av samma typ som sänkte mig till lerpölens botten. Uteserveringen var perfekt och jag visste att det inte skulle dröja länge till någon alldeles underbar människa skulle göra mig sällskap. Paris infriade mina förväntningar; jag fick alldeles strax sällskap av en fantastisk kvinna. Vi började prata och kommunikationen var intelligent och delikat. Vi pratade om konst och meningen med livet. Det anmärkningsvärda var att vi rodde i land med det utan att alls vara kvasidjupingar. Hon sade om livets mening:
- Mina ord kan tas för en bortskämd västerlännings, men för att förstå sig på meningen med livet måste man först förstå meningslösheten med livet. Bottenlösheten och hjälplösheten i att vakna varje morgon och inte kunna fokusera på en värdig sysselsättning. - Ni är väldigt vacker, madame, sade jag. - Merci, monsieur! - Ni är en vacker människa, inte bara en vacker kvinna, fortsatte jag. Jag hade inga baktankar utan vräkte endast ur mig det som uppenbart var sanning. - Jag önskar jag kunde göra mig så klarsynta bilder av folk på så kort tid. Ofta kommer jag på mig själv med att tycka att folk är idioter. Sedan lär jag känna dem och lär mig att uppskatta det som jag först tog för idioti. Jag brukade tro att folk förändrades hela tiden i och med att min uppfattning gjorde det. Det är väl snarare på det viset att min pre-illustrerade bild och dom visar sig vara fullständigt felaktig, nest-ce pas? - Har ni ännu givit mig en dom? frågade jag. - Det har jag ännu inte gjort. Det är förresten redan för sent. Du giver mig dig själv för tillfället och jag blott absorberar. - Jag vill också erkänna en av mina brister, även om ditt erkännande av en egen brist snarare tyder på god självkännedom och ödmjukhet. I relation till andra människor tenderar jag att hierarkisera. Antingen känner jag mig intellektuellt överlägsen eller underlägsen och beter mig därefter. Men i ditt sällskap känner jag ingen konkurrens. Ingen över- eller underlägsenhet. Vi försöker inte bevisa något för varandra. - Exakt! Vi är inte tvillingsjälar och vi är inte nord- och sydpol. Vi är bara ingenting utan varandra. Låt mig få läsa er en dikt ur tomma luften. Får jag det? - Jag vill inget hellre. Hon började läsa och bokstavligen greppade orden ur luften och gav de till mig att förvalta. Den verkade handla om hur hon hanterat en känslomässig kris men nu var i slutet av den mörka tunneln. När hon läst klart gick vi tillsammans därifrån. Vi höll inte varandras händer för vi behövde inte bevisa något. Inte heller behövde vi varandras händer för bekräftelse eller tillfredställelse. Det fick mig att tänka på den person jag en gång var. Fast förankrad i mitt inre jag. Längtade bort från blockaden som skänkte mig uselt mod och, inom mig, en känslobank där allting lagrades på konton, som jag inte alls kom åt. Någon var tvungen att råna mig, annars skulle jag förbli en stigande heliumballong som försvinner upp i himlen där ingen ser mig och därmed betyder jag heller ingenting. Jag ville förlita mig på mina känslor och ärligt ge utlopp åt kärleken. Jag var verkligen i Paris och inte förödmjukad i mitt hem utan glasögon istället för mustasch. Jag frågade min nya kamrat om detta var slutet på en historia värd att berätta. Var framtiden vår? - C’est la fin, ma chérie? - Je ne sais pas. Peut-être le fin? - La fin. Le fin. I don’t give a fuck!
Nåväl! Kan tyckas just detta bara är nonsens, men vad är av vitalitet förlöst och av sant intresse? Vad som förut var frukten i mitt unga liv kom att bli den stora besvikelsen och offer för min brutala skepticism; nämligen kärleken. Men endast över den lilla bron, för nu har jag återvänt och med ärligt ord kan jag förtälja att jag ånyo kan älska.
Ett litet rendez-vous( A fucking rendez-vous ) i fem korta delar:
1. Istället för mustasch
2. Filmatisk dramatik
3. Dialogen
4. En rad oväntade händelser
5. La Fin oú Le fin?
1. Istället för mustasch
Jag köpte givetvis nya glasögon. Äntligen en dag utan längtan efter bågar. Visserligen har jag ett smärre synfel men det stör mig knappast. Nej, dessa fantastiska bågar är blott ornament till min mustaschlösa nuna. Jag trivs ju i glasögon. Någon vidare analys är verkligen inte nödvändig. Eftersträvar jag en intellektuell framtoning? Tränger jag en attityd mer än en personlighet? Jag vet inte. Det är visserligen inte svårt att granska sig själv men sanningshalten är allför ofta diskutabel. Är det inte så att lögnen personifieras via människor som talar om sig själva? Varför ställer jag oss en massa tråkiga frågor? Historien förlorar säkerligen linje och substans. Låt oss istället återanknyta till inledningen: en mustaschlös nuna är, sanna mina ord, en mustaschlös nuna! En pryd hårväxt under nosen är ett naturligt ansikte. Ett ansikte att ta på allvar. Hur påtagligt är inte tomheten och avsaknaden av värdighet hos en man med en pojkes ansikte. Jag saknar de hårfagra dagar som förhoppningsvis väntar mig. Kanske var mina nya glasögon utan styrka ett surrogat för mustasch. Så var det naturligtvis! Den kvällen fick jag återigen besök av en kamrat. Fast visst var det över en månad sen hon sist besökte mig. Jag bodde enkelt. Ett litet rymligt utrymme. Man kunde andas där och ett sällskap på fem kamrater var intet till besvär. Rymligt i sin totala enkelhet. En gammal fåtölj med läslampa. En matta. En säng. En bokhylla. En stol. Ett skrivbord. Jag läste varje dag. Jag läste så till väga att när jag sugit ut varenda ord bland sidorna i alla mina böcker så gjorde jag mig av med dem och fyllda min bokhylla med nya pärmar. Egentligen ville jag inget hellre än att spara de böcker som fascinerat mig och som skulle berätta för omvärlden vilken typ av människa jag var. Men samtidigt hade jag gett mig fan på att inte fästa mig vid produktionsprocessens alster. Jag levde efter hopp om livet som vilda vattenfall – en symbolik för konstant förändrig. Således möblerade jag ständigt om och flyttade mina pinaler runt omkring på alla tänkbara platser. Sist min kamrat besökte mig, alltså dryga månaden sen, hade rummets möblering varit fullständigt annorlunda. Skrivbordet var upp och ner, min fåtölj stod i sängen och inunder den hade jag skjutit min bokhylla med böcker. Naturligtvis, mina vänner, såg det så ej längre ut i mitt hem. Därför var det kring detta vi inledde konverseringen. Det sociala spelets ekorrhjul började snurra och ett möte människor emellan tog sin början. Ni vet vad jag talar om, inte sant? - Som ni ser har jag möblerat om sen sist. Bokhyllan finns att skåda upprätt stående, fåtöljen kan sittas i balans och om ni så önskar skriva på mitt skrivbord kan ovansidan återigen användas, sade jag strax efter vi kramat varandra. Jag vet inte om kramen var oskyldig. Jag vet inte om kramen var onödig. Jag vet ingenting om kramen mer än att den faktiskt ägde rum. Jag tar sällan initiativ till kroppskontakt annat än vid sex. Kramen som gest upplevs aningen tvungen när man handfallen möter eller skiljs från en människa och orden lämnar tungan. - Varför säger du mig detta? svarade hon. Observera gärna att hon duade mig efter mitt tappra försök att återupprätta borgerlig vett och etikett med att nia henne. Hur som helst så fortsatte hon tala till mig: - Varför säger du mig detta? Är det för att du vill berätta att du har möblerat om, för att påminna mig om att din fåtölj stod i sängen eller är det möjligen allra första början till ett försök att förföra mig? Hennes ord tystade mig. Hennes. Ord. Tystade. Mig. Sedan talade jag: - Jag svarar sällan på sarkasmer och spydigheter, framför allt inte i mitt eget hem. Tillåt mig istället kontra dig och fråga vad som för dig hit med en vässad tunga. Varför har du kommit? Märk väl, att jag genast sänkte mig till hennes nivå och duade. Det var givetvis ingenting jag ville göra men ett tydligt tecken på att mitt svar inte var så självsäkert som jag ville att det skulle vara. Jag vågade inte riktigt stå på mig i mitt eget språkbruk. Typiskt! - Jag har kommit, förstår du väl, för att jag inte kan hålla mig härifrån. Jag har dock försvunnit. Försvunnit ur ditt liv. Förstår du vad det innebär? Liv, alltså. Ditt liv. Allt som du förnimmer med dina sinnen och bearbetar i huvudet. Allt som du äger och inte äger. Men jag har kommit, för jag förstår ej om jag i ärlighetens namn tycker om dig eller om du blott attraherar mig. Jag har kommit för att gå till botten med fenomenet VI, DU och JAG. Därför har jag kommit. - Du kommer hit och talar med lik i munnen. Hit, till mitt hem. - Du vill inte ens förstå. Och förresten vadå ditt hem? Var det inte du som predikade äganderätten som en falsk och rutten orätt. ”Att göra anspråk på något är att utesluta all världens folk från detta”, var det inte så du sade? - Visserligen, och det står jag fast vid. - Förlåt mig, jag ska inte märka ord utan visa heder och leva ut mina syften med besöket. Får jag komma in? Vi stod länge och bara såg varandra i ögonen. Hon hade fina ögon. En romantisk beskrivning av ögonens suveränitet och skönhet räds jag göra, för jag vill inte bli onödigt tråkig men hon hade fina ögon. Hon valde att greppa tag i min arm och stryka den försiktigt. Då svarade, inte jag, utan min kropp via munnen genast: - Ja, så var god och stig in. Vi ska prata du och jag. - Tack!
2. Filmatisk dramatik
Vi hade träffats för två månader sedan. Vi träffades för att jag ville att vi skulle vara bekanta. Jag sökte mig till henne och fick oväntad respons. Vi var kvickt goda kamrater och umgicks var och varannan dag. Utvecklingen var faktiskt smått filmatisk och vänskapen borde så småningom ha utvecklats till känslor i traditionell romantisk mening. Givetvis var det inte så enkelt. Livet är aldrig enkelt. Livet är knappast svårt heller men det blir problem att bedöma utan referensramar. Livet är snarare tristess. Europa och välfärden. Vad betyder den när jag inte förstår min livsuppgift. I fattigdom och misär är syftet mer påtagligt; nämligen att överleva. Jag överlever säkerligen men lever ingenting. Trodde jag i alla fall men skulle få upptäcka att i relation med en annan människa kunde livet kännas verkligt. Inte lyckligt, men verkligt på grund av den väldiga problematiken. Då den amerikanska dramaturgin nog skulle givit oss varandras hjärtan efter det att tiden haft sin gång skulle fenomenet VI välja en annan väg än Onkel Sams. Relationens problematik blev filmatiskt intellektuell och svårtillgänglig. Oförmögen att göra sig förstådd hos massan. Fast det var ju ingen film och VI saknade pretentioner. Vad jag försöker säga, fast jag krånglat till det för mig på vägen, är att hon var i djup relation till en människa. Inte jag, utan en helt annan. För mig visserligen inte bara ”en helt annan” utan en som jag tyckte bra om. Det är en särskild laddning i siffran tre och triangeldramer är sällan av sämre sprakande statisk karaktär. Trots detta var det som om våra kroppar närmade sig varandra för var gång vi umgicks. En ungdomlig dragningskraft med djuriska karaktärsdrag. Efterkloka funderingar får mig att hoppas på en kärlek på ett mer intellektuellt plan. En tyglad och mindre vild känslosfär. Visst har vi starka behov. Däremot är vi medvetna om vår egen primitivitet – ligger inte däri en utmaning för alla; att trotsa biologin och slåss mot hormonella rus och rysningar. Jag talar blott med mitt huvud nu, är jag rädd, då min kropp fortfarande är av djurets natur. Typiskt! Hon förklarade i de hetaste av ögonblick att hon inte borde. Hon hade ett ansvar mot sin partner. Jag var förstående men ville ändå förklara att jag var fäst vid henne. Det hela var bedrövligt. En eländig situation utan lösning och reson men vi lämnade varann som vänner med hedern i behåll. Köttets lustar och innansidans bestar förde oss dock åter samman. Förnuftet hade övergivit oss och vår heder försvann lika fort som samlaget ägde rum. Otro. Otrohet. Var det moraliskt förfall eller en progressiv mänsklig gemenskap? Det var i alla fall det som fick mig att må väldigt illa men ändå klargjorde livet som någonting greppbart och verkligt. Dramatik där man hade en egen roll och inte satt som publik till en allt vansinnigare föreställning. Filmatisk var utgångspunkten för vår historia men vi skulle varken få varandra eller bli särade av döden. I avsaknaden av regissör uppstår, sanna mina ord, den sanna konsten. Sedan, mina vänner, träffades vi inte på en månad. Nu hade hon äntligen kommit tillbaka och vi talade
3. Dialogen
- Är kärleken en illusion? mumlade hon. Jag menar, inte en illusion för näthinnan på ögat utan en inre bildförvrängning som ger oss föreställningen vi alla förväntas längta efter. I och med födelsen, underkastad det mest paradoxala paradigmet, i och med min kroppsliga existens förväntas jag acceptera att folk kräver någonting av mig. Har jag rätten att kräva att inte förväntas göra någonting? Varför är ensamhet… - Snälla! Snälla ni, låt oss småprata, om än för en liten stund innan vi drunknar i ord av allvar, sade jag förskräckt av hennes ickedistanserade plötsliga allvar. - Varför då? Ska vi inte eftersträva en så rak kommunikation som möjligt? - Du har rätt men det är ingen direkt lögn att vädret är bättre idag än igår, att mitt hår har växt eller att kiosken runt hörnet tvingas stänga ner sin verksamhet. - Jag vet inte vad som är lögn längre. - Vet du då vad sanning är? - Om inte, borde jag kanske skämmas? - Skam är en vedervärdig avkomma som endast är feghetens bihang. Mina vänner känner ingen skam. - Måhända är jag inte din vän längre för visst är det just skam jag känner inom mig. Tystnaden härskade men ingen av oss fruktade den utan andades grundligt inför nästa salva av samtal. Jag sade: - Jag har skrivit en sång. Jag vill spela den för dig. - Varsågod! Jag försökte, enligt hennes egen önskan, bjuda på rak kommunikation. Till ackompanjemanget av två gitarrackord började jag utan musikaliska ambitioner att sjunga:
HON strök mitt hår, ,smekte mitt bröst ; TOG del av tystnaden. Detta var beröring PÅ alla plan –
Jag greppade tag i MINA känslor Men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne Ärlighet fordrade självförverkligande Och jag miste BÄGGE när tanken slog mig hårt Så kommer åter ett liv i längtan Kan kärlek vara en? Kan man brinna? Kan jag brinna ståendes i elden mellan MAN OCH KVINNA? När hon rör vid mitt lår, ÄLSKAR jag henne då eller effekten när jag står? Sedan kommer nytt blod, nya lår som sliter i MINA sår Jag BOLLAR med vägg; låt kärleken vara en så blir vi 2
- Jag tillåter mig inte längre att hänges åt förälskelsen, ty jag vet inte vad kärlek är; är det äkta eller en utmålad illusion? svarade hon min sång. - Känslans ursprung är väl inte samma sak som dess autentiska värde. Det som är, det är, och förändras av de mänsklig relationernas spindelväv till ånyo; det som är. - Jag vill inte försöka förstå det du säger men kan inte du lyssna för en gångs skull… - Jag lyssnar väl alltid. - Nej, du kan vara väldigt tyst och låta mig prata men det betyder inte att du lyssnar. - Tro mig när jag säger att jag lyssnar nu. - Jag kan inte känna dig vid längre. När jag ser ditt ansikte påminns jag om vår lögn. När jag ser på min älskades ansikte kan jag inte annat än återigen slås av mitt svek. - Din älskades ansikte? Så honom kan du älska? - Ja, jag älskar honom fast jag inte vet vad kärlek är längre. - Kanske kärleken är lika med ovissheten. - Kanske. Jag tror det börjar klarna för mig. Jag älskar inte dig men lik förbannat dras jag till dig. Antagligen får jag nöja med situationens vansinne eller blockera dig . - Du vinner inga slag genom att fly, sade jag men ignorerades totalt och hon fortsatte: - Det duger inte. Det här duger definitivt inte. Förtvivlat föll hon i min famn. Det föll inga tårar men dock en stillhet som nonchalerade tid och rum. Jag talade sedan: - Låt oss tala om någonting helt annat. Vi kan inte lösa några problem. - Vad vill du tala om? - Om konst, svarade jag kvickt. - Varför då? - Varför inte! Är det inte så att utifrån sett är bilden av dig i min famn, bägge med tunga hjärtan, väldigt stor konst. - Sen när bryr du dig om konst och borgerligt kotteri? - Nej, inte konst. Konst som i Gud. - Gud? Konst? Jag förstår inte. Vad fan är konst egentligen och vem fan är Gud? - Konsten är aningen löjlig, speciellt om man förstår sig på den. Det stora felet är att analytiker försöker skilja konstens produkter från Gud. Inte Gud i den traditionellt religiösa betydelsen utan Gud i en ny klarsynt ateistisk mening. Varför vill jag ändå använda mig av ett begrepp som naturligtvis har direkt religiösa kopplingar? - Jag vet inte. Kan det vara så att du vill stjäla de religiösas vokabulär? Eller vill du bara röra om i den ortodoxa grytan – den sanna tron eller den sanna icke-tron? - Jag vet inte men ett ord med tre bokstäver är kort, koncist och väldigt slående. - Gud i en klarsynt ateistisk mening? Förklara dig! - Jag menar med Gud, allt det som vi möjligen kan förnimma med syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Allt som vi kan ta på och allt som vi inte kan ta på. Livet, precis som det skulle arta sig oberoende av sociala nätverk och strukturer. Världen kan tyckas bedrövlig och som ett eländes elände men lugn, det är bara för att vi låter parasiter organisera Gud. När världen är riktigt stinkande, vill man att vi ska fascineras över konsten så vi inte kan förstå att Gud längtar efter att omorganiseras och bli vårdad ömt. Konst som specifikt konstfenomen existerar inte. Däremot existerar konsten i Gud och i livet. Vad vi än tar oss för är det konst. Förstår du? Detta är konst! Du och jag blir konst i och med smärtan vi känner i det här ögonblicket! Fast detta…endast om man är medveten om att konsten inte existerar. - Tala inte mer! Snälla. Bespara mig från din idioti. Även om kloka ord haglar ur din mun är du likväl en idiot. Så ta och håll käften! Låt oss tysta hålla om varandra istället. På så vis rinner tiden iväg och kanske vårt elände också. - Du menar, att tiden skulle läka alla sår? Hon skakade på huvudet höll om mig och viskade: - Du ska inte prata mer. Du ska vara tyst. Tyst. Vi omfamnade varandra och precis som i sången strök hon mitt hår, smekte mitt bröst och tog del av tystnaden. Det var beröring på alla plan. Jag greppade tag i mina känslor men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne. Ärlighet fordrade självförverkligande och jag miste bägge när tanken slog mig hårt. Så kommen åter ett liv i längtan.
Följ den spännande upplösningen imorgon på jag och jag självs novell om livet och sanningen...
Jag är beroende av denna blogg. Mer än så. Jag är styrd av Jag och jag själv.
I bloggar speglas livet. För mig har det gått så långt att jag gör saker för Bloggen som jag aldrig skulle gjort annars. Jag och jag själv tar alltid saker för långt. Ger en hybris.
Igår släpptes No more school på mp3. Det är något jag aldrig skulle gjort om det inte vore för bloggen. (Så här känner jag inför låten: Jag tycker att den är vidrigt intim. Det är för mig ungefär som att se sig själv ha sex inför en kamera. Jag förstår när jag ser det att det i stundens hetta är skönt, men att titta på det klarar jag verkligen inte av. Har dock fått en del positiva reaktioner. Ni kanske inte tycker att den är lika intim, eller så gillar ni det?) Hoppas den gläder er.
Idag gjorde jag något ännu värre. Bloggdjävulen satt sina tänder i mig redan tidigt i morse. Sporrad av Jag och jag själv ger jag mig in i Bear Quartets gästbok. Da vinci-koden nämns. Jag tycker att den var kul att läsa, men tar saker och ting för långt. Genom ett synnerligen tveksamt inlägg vill jag hävda varför och på vilket sätt det är en bra bok. Får för mig att det vore på sin plats om någon tog ställning för kioskvältare. Bloggdjävulen satt vid min axel och hurrade "Ja! Testa dem! Du kan! Du är en konstnärssjäl som sätter din konst framför din status och ditt ego! Det är bara att sätta sin prestige åt sidan för att ifrågasätta normer och dogmer!"
Reaktionerna var naturligtvis omedelbara inlägg om dåligt språk, plagiat, banala karaktärer samt förytligad histiorieskildring. Jag har ingen chans i världen att möta dessa välslipade intellekt. Inte ens om jag inte måste stå för det jag säger. Jag fick vad jag behövde. Respekt.
Vad trodde jag? Men framförallt, vem tror jag att jag är?
Jag och jag själv har drivit mig för långt ifrån allt vad verklighetsförankring heter. Jag kommer nog därför att ta paus från bloggen och finna mig själv. Det gäller bara att stå emot lite.
drömma om att leva på musik, odla skäggväxt lite innan man har nog med behåring bara för att man är så sugen, lära sig foto, bo utomlands, hävda att man är "sämst" i tron om att det är självdistans, läsa en grundkurs i sociologi och komma fram till att man vill jobba med människor, leta kontroversiella saker man inte står att stå för, ragga tjejer, hävda att landslagets bästa spelare är Tobias Linderoth, prata om Zlatan (Ibrahimovic), flytta från en småstad till en storstad, prata gott om den småstad man lämnat i en storstad, prenumerera på Ordfront och säga upp den för att man tycker att den är för smal och enkelspårig, starta en prenumeration på Glänta fast man inte orkar läsa ens innehållsförteckningen, lägga ut covers i mp3-format och få jäkligt många att ladda ner den, tycka att det är svårt att vara man, tycka att det är svårt att begripa sig på kvinnor, tycka Paris Hilton är snygg oavsett om man erkänner det eller inte, skriva småunderfundiga listor varje vecka och döpa dem till Fredagslistan, åka på turné med sitt band och klaga på att det är "slitigt", inte supa på scenen för att man anser sig vara seriös musiker med ambitioner, prata varmt om ens mor och farföräldrar enbart för att verka mogen och emotionell, prata nostalgi trots att man inte ens upplevt grungen på riktigt, skriva knulla bara som effektsökeri, älska Peter Nouttaniemis texter och känna sig indie, känna sig indie (trots att man vekligen inte är det), luncha lite då och då för att känna sig som en vuxen storstadsbo, vara inne på sitt sjunde vegetariska år och jävligt sugen på kött fast inte vågar tala om det, vara för fildelning, vara vänster som fan, älska The Office, säga sig följa Luleå hockey fast man inte varit på en hemmamatch sen 1997, starta en blogg och tycka att den är något "helt nytt", åtminstone någon gång låtsats vara lite bög för att locka till sig tjejer, ha en anteckningsbok, ringa polisen så fort man blir skrämd, flytta till invandrartäta förorter för att leta perspektiv, tycka att seinfeld är roligt (fast inte när Kramer kommer in genom dörren och alla applåderar), läsa lite Negri & Hardt och låtsas vara smart fast man inte förstod någonting, läsa lite Deleuze & Guattari och låtsas vara smart fast man inte förstod någonting, citera Focault fast måste kolla stavningen på google först, fyllna till mitt i veckan och skryta om det ("asså i tisdags..."), fyllna till på lördagen och skryta om det, tycka illa om virtuositet i hoppet om att det finns sanning i myten om den okunniges mystiska genialitet...(det gör det inte), dra råa rasist-, klass- & könsskämt, vara drogliberal men ändå jätterädd för haschpsykos eller annat trubbel som kvarterspolisen varande en för på låg- och mellanstadiet...
Upplagan är limiterad så det gäller att passa på! Om låten: Detta är en tagning från en flera dagar lång No more school-session. Det var svårt att välja ut den bästa tagningen. Feeling är A och O så jag struntade i allt annat när jag valde. Denna verson tar fram essensen ur Jag och jag själv. Hör hur jag älskar mina egna toner! Jag väljer att lägga ut en instrumental verson så ni själva kan sjunga med i texten. Ni kommer själv säkerligen att hitta era tillfällen för denna låt, men det är att rekommendera om ni är ensamma. Det finns stor risk för hänryckning!
Credits: Låten är skriven av Jari Haapalainen från the Bear Quartet. Den underbara texten hittar ni här och är skriven av Peter Nouttaniemi. Jag släpper den utan Jaris tillstånd. Skulle det bli problem får vi väl ta en armbrytning om saken.
