Synthkardinalen 2

När jag blev Hagamannen för några minuter

För några veckor sedan befann jag mig i Umeå och en sen kväll cyklade jag hem genom vinternatten. Det var mycket kallt ute, gatorna var tomma och jag cyklade fort. Bredvid en park promenerar en flicka framför mig på vägen. Hon tittar bak på mig och ser en man som frustar med bestämt sikte mot henne. Jag känner hur hon blir rädd för mig, men vet inte hur jag ska hantera det. För hur säker hon än må vara på att jag är Hagamannen så vet jag att jag inte är det (or am I?). Jag byter inte rikting och till slut börjar hon springa. Nu finns det inte mycket som talar emot det faktum att jag jagar henne, förutom att det just råkar vara så att jag inte jagar henne. Hon springer fortare och fortare, snön yr kring hennes ben. Men jag tänker banne mig inte låta Hagamannen ändra på mina vanor, så jag fortsätter att cykla mot henne i obehindrad hastighet. Förr eller senare kommer hon ju få reda på sanningen, tänker jag. Och se, några sekunder senare viner jag förbi henne precis som om det varit mina intentioner från början.

Om man jämför

med hur svårt det är att bli tagen för att vara en Hagaman,

torde det vara mycket värre att bli tagen av en Hagaman,

och kanske värst - att vara en Hagaman.

Läs gärna om honom i min serie om Umeå i fyra delar. Den sista delen heter Hagamannen och handlar om den samme.

Mitt-i-veckan-känslan 1

Den första mitt-i-veckan-känslan kanske blir den sista. Kanske är det just för att den första mitt-i-veckan-känslan heter Fuck allt!

En känsla av uppgivenhet och meningslöshet,
en känsla av förvirring och förivring,
en känsla av att hur bra det än blir så är det ju ändå inte bra.
Nä nu drar jag fram mitt kortess: Fuck allt!

Kanske blir det ett återkommande tema här. Eller så är detta den sista.

Premiär för Synthkardinalens ljudbikt!

Synthkardinalen

Fler och fler anförtror sig till mig med funderingar kring sina synthinköp. Jag anses vara erfaren, kunnig och ha bra känsla för vad personen är ute efter.
Igår biktade sig två och det finns ingen anledning att hålla på tystnadsplikten.

Johan hade hittat en Korg Micro Preset M500 från slutet av 70-talet. Den är ganska simpel och enkel, kanske rentav trist. Den har färdiggjorda oscillatorinställningar, typ string och brass, vilket betyder stela ljud. Men den kostade under tusenlappen så jag tyckte att han ska slå till. Billiga synthar från sent 70-tal kan överraska.

Tobbe sökte mest mening i tillvaron. Han sa att han var lite intresserad av den moderna MikroKorgen från 2002 med inbyggd vocoder. Många sökare brukar dras till denna apparat med färdiggjorda ljud för olika genrer. Ödmjukt förklarade jag för honom att den som verkar så spännande och explosiv i affären blir helt meningslös efter bara några veckor. Kommer ni ihåg floppen MS2000? Då förstår ni vad jag menar. MikroKorgen är som att åka på charter. Man kanske får det man suktar efter, men det är kortvarigt och man vill hem efter en vecka. Jag sa att om han är ute efter mer än bara ett ligg så ska han lägga pengarna på en Juno-60 eller 106, de har ju sjunkit i pris nu det senaste året. Sen sa jag även att de tidiga Yamahasyntharna faktiskt kan leda till ett riktigt förhållande. Men då vet jag inte om han lyssnade längre, man såg hur kättjan bubblade i honom, den kåta saten. Han ville ha något snyggt som bjuder ut sig på playan inför allas åsyn. Nåja, jag klandrar honom inte. Alla har man varit ung och kåt någon gång.

Sapere Aude!

Sverige är det enda landet i världen där allt cirkulerar kring vad som är ocoolt. Vad som i själva verket är coolt är mindre intressant och ingen som heller riktigt vet. Ibland ar det ocoolt med gitarrer. Ibland ar det ocoolt med syntar. Ibland ar det ocoolt med Ugglas nya platta. Ibland ar det ocoolt med hip-hop. Ibland ar det ocoolt med rock. Med andra ord: man säger hellre NEJ än JA.

På Jag och Jag Själv är ingenting ocoolt. Vi vet inte ens vad det betyder. Däremot är det 5 stycken saker vi tycker är coola. Följande:

1. Bengt Pohjanen
2. Radioteater
3. Ogräsliknande kreativitet
4. Att blogga fast det är ocoolt
5. Att inte fråga sig själv varför man gör någonting? utan hur mycket ansvar man är beredd att ta för det?

Vad tycker ni är coolt? Hör av er och våga säga JA!

Synthanekdoten! Ä N T L I G EN ! ! ! !

Att dra en Ben och Gunnar

Idag sålde jag en varmkorv till en man med täckjacka i tyg. När han skulle äta spillde han senap på sin jacka, på magen i höjd med mellangärdet. Eftersom han hade händerna fulla av dels en varmkorv med mycket senap på och dels en påse fylld med diverse strunt bad han mig om hjälp.

Med enorm yrkesstolthet skyndar jag till undsättning med en servett. Jag torkar försiktigt bort den stora senapsfläcken, men det har redan hunnit gro in. Han säger att jag nog måste ta en bit blött papper. Kort därpå står jag där och gnuggar hans jacka ren från senap med en tuss vätat papper. Efter några minuter säger han att det blir bra så. Jag säger att ibland kan senap vara svårt att få bort.

Ibland blir ens helger väldigt mycket Ben och Gunnar.

Inger!

Det har rått mycket tvivel huruvida David Sandströms morsa heter Inger eller Ingrid. Ingen har riktigt vetat, hon verkar ju i kulisserna. Därifrån är det svårt att nu ut med ett namn.


Nu har hon hört av sig till oss och meddelat att hennes namn en gång för alla är Inger.


Tack Inger.


Tack för allt.

Fjättrad vid en påle

Jag är Stenbock.


Det finns två sidor av Stenbocken, har min ömma mor förklarat, och här ska ni få höra. Den ena hoppar konstiga skutt i farliga och kantiga berg men på något sätt landar han alltid med klövarna nedåt och klarar sig. Den andre är fjättrad vid en påle och tar sig därav inte långt.

Min påle är att sälja hamburgare, korv och läsk. I över sju år har jag försörjt mig på det och det verkar inte bli någon förändring på den fronten. En annan del av pålen hör ihop med den första (korven alltså). Det är musiken. Hur jag än vrider och vänder på mina planer sluter de alltid upp med att jag har jävligt många musikprojekt att stå i. Naturligtvis har det sitt pris. Man måste sälja korv för att få det att gå runt.


Skutten i bergen då?

För några år sen tog jag ett extremt skutt till de klippiga bergen i Götaland. Jag hade varit fast i en påle i min hemstad, där jag sålde korv på stans bästa ställe och spelade rock i stans bästa band. Det var som ni förstår en tämligen svårmanövrerad landning. En annan gång, inte många år senare, startade jag en blogg för att blotta mig lite. Den skulle vara pretentiös och högtravande. Också ett mycket högt hopp, eftersom det är väldigt töntigt och förutsägbart att ha en blogg. Men båda landningarna gick förhållandevis bra och nu är det dags att se sig fjättrad igen.


Väl tillbaka vid min påle finner jag mig själv säljandes korv och spelandes musik igen, fast bara i en annan stad. Nytt är även att jag måste berätta om det i en blogg som jag blivit beroende (och nästintill besatt) av.

Skyll inte på mig. Jag är bara född Stenbock.

En del att reda ut om ER!

Ni vet vilka vi är. Vi är intresserade av er. Jag och jag själv ställer er några frågor och det vore underbart att få dem besvarade:

1. Du som googlade jag, som, kund, ikea, kommer, till, haparanda fann du vad du sökte? Blev du besviken när du märkte att detta inte var en av de Haparanda-Ikea-kundresar-bloggar som den senaste tiden börjat dyka upp? Välkommen ändå.

2. Du som sitter på regeringskansliet. Vem är du och vad vill du oss? Har det med mailet till kungahuset att göra? Välkommen ändå.

3. Du som kallar dig för Terry med en hemsida som heter Cricket, heter du Terry och har en hemsida som heter Cricket? Välkommen ändå.

Big Bang 2

Om det inte vore för döden, vore det heller inget jag och jag själv. Rädslan att försvinna är själva drivkraften bakom alla dessa desperata försök att göra sig hörd. Allt på jorden tycks dock vara grundat på den för oss obegripliga principen; evigheten. Universum. När jag dör så rinner vattnet i floderna fortfarande, vinden susar i säven fortfarande och stjärnor lyser på himlen. Måste vi verkligen försvinna? Det nya millenniets Big Bang är www.jagochjagsjalv.blogspot.com.

Lördag kväll med pojkarna

Efter en lång promenad i vårsolen ringde jag mina vänner.


"Ska vi träffas ikväll? Inga damer, ingen krog, bara vi fyra som det var förr."
"Ja gärna. Jag vill ha en trevlig hemmakväll och snacka gamla minnen"
"Kom över till mig efter middan då. Jag ringer de andra."




Lite senare.

Schmumeå. Del 2.

Inger Sandström och allt det där.

När en engelsmännen pratar om sitt ursprung nämns alltid slaget vid Hastings år 1066. När Wilhelm Erövraren en gång för alla såg till att tränga bort skandinaverna kunde man på allvar odla anglosaxer. Det här är så självklar historia för dem att man inte pratar om det längre. Man nöjer sig med uttrycket "1066 and all that".

Schmumeåpunken startade med David Sandströms aktade mor Inger. Hon var i slutet av åttiotalet och hela nittiotalet väldigt aktiv inom stadens ungdomsverksamhet. Hennes son David, som är en av den viktigaste Schmumeåiten, började spela punk ihop med Dennis Lyxsén. Dennis var redan då etablerad punkare men när dessa två började spela föll något på plats. Det var Inger som sa att de skulle börja spela ihop, men de var utan replokal. Hon sa att de mer än gärna fick spela i deras garage på Teg. Bandet som de startade fick sedermera namnet Refused.

Nittiotalets glansperiod är helt och hållet Ingrids förtjänst. Hon såg till att ungdomar startade föreningar, bildade sig och anordnade spelningar. Främst av allt såg hon till att ungdomarna inte tog droger genom att döpa hennes dogm till Straight Egde.

Straight Edge kunde alla bli. Det räckte med att sluta äta animaliska produkter, inte nyttja droger och gå på HC-konserter. Väl på konserterna kunde man se den lätt sekteristiska rörelsens symbol, X-et, på allas handleder. Redan här slutade folk prata om vem som låg bakom allt. Ingrid jobbade i det fördolda, hon visste att som morsa kan man inte synas alltför mycket. Framför sig höll hon istället David och Dennis. Dessa två fick sprida hennes budskap och gjorde det med enorm bravur.

I modern Schmumeåhistorieskrivning brukar man tala om att Dennis Lyxsén hämtade Straight Edge-rörelsen från New Yorks punkscen. Men faktum är att hela rörelsen har sitt ursprung i Umeå. Friska tag, Umeågubben, Banverket, kokt varmkorv och allt sånt som vi redan pratat om.

Folk känner idag till Ingrid, men kanske mest för att hon släpper David Sandströms nya musik på hennes och maken Björns bolag MOFAB Teg. Men här och var, när man som minst anar det kan man förnimma frasen "Ingrid Sandström och allt det där" och nu vet även ni vad det betyder.

Ingrid Sandström startade Schmumeå ur sin varma Umeåbarm.



Skärpta, nyktra, smarta killar som föredrar statlig tjänst. Eller A-kassa.