Jag och jag själv-klubben är till för dig som vill ha lite mer.
Det är en intern klubb i ett externt koncept.
Mer än så säger vi inte här för det är hemligt.
Anmäl dig hos jagochjagsjalv@hotmail.com
För fyra år sedan gjorde vi en föreställning som hette Jag, jag själv och Bengt Pohjanen. Den var alldeles fantastisk och vi tänker mycket på den än idag. Vi inleder med en hel vecka med Mästerförfattaren.
Och med dom orden passar jag micken till en ny medlem i Jag och jag själv-klicken.
SAGAN OM GUBBEN SAMUELSSON Tack för alla mail från mammor och pappor! Det känns bra att jag och jag själv nu mer kan avnjutas av hela familjen. Idag fortsätter sagan om gubben Samuelsson och det flygande trädet Bolb. Vi får även träffa Samuelssons granne och en hemlig gäst. Klicka på denna länk för att lyssna på del 2:
Jag har börjat läsa en kvällskurs på universitetet. Mellanösterns religioner. (Ja, jag är i en period fylld av tveksamma beslut och sökande) (Men vad läser du då som är så klockrent?)
Satt mycket och funderade på något föreläsaren inledde med. Att kunskap krossar fördomar. Det fick mig att reflektera över vad jag gjorde där och vad alla andra gjorde där. För mig är fördomar något väldigt intressant, kanske intressantare än själva kunskapen. Om man rangordnar saker jag gillar kommer nog fördomar tvåa. Mitt mellan tjejer och Fireside.
Jag hade tänkt lära mig mer om judarna och det där, men varför? Jag gillar ju judendomen och är faschinerad av judefördomar. De roligaste skämten är ju judeskämt. Sen har vi ju Seinfeld och Castanza och det där.
Men nu satt jag i en samling som inte uppskattar judeskämt. De var på andra sidan. De kunde massa olika högtider och folkslag som till exempel Eséer och Chanukka. Kunskapsmänniskorna.
Krasst sett så har jag två sätt att tillägna mig den här kursen:
1. Läsa den för att kunna få kunskap och således aldrig mer kunna skämta fördomsfullt igen. Jag blir en torr källa till sann kunskap. Funkar på vissa, men inte alla, fester. 2. Använda kunskapen till att dra skämt som kräver en väl insatt lyssnare. Han bör till exempel känna till att Eséerna var ena torra jävlar som bodde ute i öknen omring 40 e kr. och sen försvann. Funkar på vissa, men inte alla, fester.
Man vet inte förrän efteråt vilket av alternativen som vann. Hur som helst kommer jag aldrig mer kunna dra skämt som enbart bygger på mina fördomar. Alltså: vill jag ha den här kunskapen eller inte?
(Ja, jag är i en period fylld av tveksamma beslut och sökande)
Vi har fått mycket mail till Jag & Jag Själv som klagar på att innehållet i bloggen är alldeles för riktat till män i åldern 20-30. Vi tar naturligtvis detta på största allvar och kan idag därför presentera en helt ny feature pa Jag & Jag Själv: Sagan om gubben Samuelsson
Det är en mp3-följetong främst riktat till de allra yngsta men även för förlorade ynglingar och gamlingar som tappat bort sig själv i det trippelironiska träsket. Klicka på följande länk för att lyssna på sagan. http://www.dialog-music.com/jojs/samuel.mp3
Det går ett spöke genom Jag och jag Själv. Jag brukade vara en skeptiker. Nu mer tror jag nästan på spöken. Ett stort misstag av ateismen är att blanda ihop förnekandet av GUD med förnekandet av andevärlden. Ljuset. Andra sidan. Varför vill så många inte tro på detta? Förmodligen för att det är så fruktansvärt löjligt. Hur kan man vara vänster, ung och låtsas-arg om man samtidigt ber mormor att lugna ner sig de fysiska fenomenen? Jag tror inte jag har något emot att vara löjlig. Har man spenderat 23 år till att frukta och försöka förstå sig på döden kommer kalla rysningar och fotsteg i trappan som en frälsning. Jag önskar nästan att jag blev ordentligt hemsökt, då skulle jag i alla fall veta att det finns hopp bortom prostata-cancern eller hjärtinfarkten. Jag skyller det här inlägget på Malin Berghagen och hennes underbara program "Det okända" eller "Andarnas Makt" på TV4+.
Två decimeter snö och inte ens Robyn hinner in till genrepet för Gulf-galan. Snöoväder i Göteborg. Frågan som alla ställer sig är Vems fel är det?
Norrlänningarna: Ingen i södra Sverige kan hantera snö. Har du nånsin hört talas om snökaos norr om Gästrikland? Nej, för vi kan minsann leva med snöfall.
Landsortsborna: Betongbarnen i stan kan ju inte köra i snöväglag. Staden går sönder av lite nederbörd. Alla får ju panik trots att det snöar varje år. Naturen är så, har de inte fattat det?
Bilisterna: Inte konstigt att det blir kaos här av lite snö. Vi har bara idioter till snöröjare. De kan ju inte ploga alls. Bara knuffa snön lite hit och dit. Det är ju omöjligt att ta sig fram i eländet. De saltar utav bara helvete, men vad löser det? Jo, det löser upp min plåt, sakta men säkert.
Snöröjarna: Det är kameldrivarnas, talibanernas och kanibalernas fel. De är ju inte gjorda för snö, de är gjorda för öknen. Fattar inte varför man anställer dem till att köra bussar. De har ju aldrig sett snö, står bara och idiotgasar när de kört fast. Fan inte konstigt heller, går man tillbaka en generation är de ju kanibaler hela bunten. Hur fan kan man anställa dem egentligen? Vad tänker man med? De är problemet.
Hej Bengt, Du kommer kanske ihåg oss om du tänker tillbaka ganska exakt fyra år. Vi gjorde en föreställning som hette Jag, jag själv och Bengt Pohjanen som vi satte upp inför en fullsatt Hermelinsskola i Luleå. Vi framförde egenkomponerad musik och du berättade en berättelse i fyra delar från din kommande bok Trevliga djävlar.
Vi kände att Jag och jag själv-konceptet var för bra för att slängas bort och därför startade vi upp igen i slutet på 2005 på Internet i from av en blogg. Denna gång är det mer tänkt som ett Jag och jag själv-forum med mer eller mindre pretentiösa texter kring oss själva. Vi har även delat med oss av noveller och musik, tanken är att hålla konceptet brett. Självdistanserad men samtidigt egocentrisk kultur, skulle man kunna sammanfatta det hela som. Vi har fått god respons, varje dag har vi i snitt ca 40 unika besökare från hela landet. Vårt rekord är 100 på en dag. Men vi är ganska nystartade och siktar naturligtvis mot högre höjder! Därför vill vi i framtiden bredda vårt utbud, vi planerar en radioteater i många följetonger och mer musik. Här kommer även du in i bilden:
Eftersom vi och vår publik fullkomligt fångades av din person och berättarkonst skulle vi bli oerhört stolta om du ville vara delaktig igen. Det är mycket upp till dig med vilket engagemang du går in, vi är glada vilket som.
Jag har ett förslag på hur du skulle kunna bidra: Om vi varje söndag har något som heter Veckans Pohjanen får du fria händer att publicera vad som helst. Det kan vara en summering av vad du ätit under veckan, vilka böcker du tycker man ska läsa, eller kanske högtravande teologiska resonemang. Du kan välja att skriva något nytt, eller bara använda dig av gamla texter. Jag såg på din hemsida att du har något som heter Veckans sägelser, om du vill kan vi bara ta dessa rakt av.
Jag tror att detta kan få dig att nå ut till människor som du inte når idag, men som däremot skulle uppskatta dig oerhört. Om du är det minsta intresserad gå in på vår sida och kika lite:
När Farsan motvilligt var tränare i sin son Jonas innebandylag för ett decennium sen var där även en annan man. Många undrade vad han egentligen hade där att göra, men i föreningslivssammanhang kan man acceptera att folk bara dyker upp och stannar kvar.
Den andra mannen satt i hallen, stirrade med tom blick på träning efter träning. Ibland kunde han sitta med sina ytterkläder på, liksom halvt på väg därifrån. Han var en skuggfigur, ingen visste hans namn och ingen fick heller anledning att fråga. Utan någon signifikativ dialekt eller doft fanns det inga skäl att interagera. Han såg ordentlig ut och för den oinvigde besökaren kunde man ta honom för vilken storebror som helst. Men han var inte vem som helst.
Med sin tomma blick har han länge försökt komma in i sin stad, Umeå. Han gillar att promenera längs cykelvägarna och stötte förr ofta ihop med Umeågubben. Han gillar den kokta korven på Renmarkstorget. Han tycker att UIK är härliga tjejer. Han klär sig i mörka skinnjackor som når ner över stussen och rejäla skor i mocca. Jackan har en mudd längst ner, så den är ganska bylsig. På senare år har han vridit på dygnet. Han hatar åsynen av Umeågubben, han är ute efter annat folk. Men promenaderna, de har han fortsatt med.
Hans största problem är att i denna stad har han aldrig upplevt äkta känslor. Likt en kall midvinterbris började hans jakt på en riktig känsla. Han såg Titanic långt fram mitt bland de snyftande tonårstjejerna. Han följde Kattis Ahlströms lördagsunderhållning. Han provade till och med att pimpla. (fisk, inte alkohol)
En lördagkväll 1999 släppte all självkontroll greppet om honom. Han gav sig ut i ett töcken av norrländsk frustration och han gick sitt vanliga promenadstråk. Klockan är två på natten. När han kommer hem en timma senare har han, då helt ovetandes, skapat sig en identitet. Genom tre mycket brutala överfall har han blivit Hagamannen.
Hagamannen är en del av Umeå. Han försöker våldta allt som Umeågubben byggt upp. Helst siktar han in sig på Umeåtjejen, arvtagerskan. Han är en anti-tes till Umeå. En motreaktion på alla jävla "friska tag", skidsemestrar, kokt korv, statliga anställningar och meningslösa promenader.
Han är, vare sig ni vill det eller inte, en stor del av Umeå.
Det var en gång för tre veckor sen. Jag hade varit på julfirande hemma i Luleå och kommit hem till min lägenhet. Beslutet var redan taget. Mina närmsta vänner redan informerade om vad som komma skulle.
Tiden med mustasch var över. Det hade gått för långt. Ibland måste man ta tuffa beslut och gå vidare i livet.
Under julledigheten hade jag haft kval. Ska jag eller inte? Å ena sidan ville jag inte fastna med en viss ansiktsprydnad så här tidigt i livet. Å andra sidan gillade jag mitt utseende med mustasch. Men så en kväll kom dödsstöten. En gammal klasskamrat sa att hon måste få prata med mig enskilt. Hon hade något viktigt att ta upp. Vi gick undan och hon förklarade från sitt innersta hjärta att jag måste ta bort "den där mustaschen, du ser ut som din far!"
Mina tankar gick tillbaka till en svunnen tid i min barndom, ett minne som etsat sig fast. Min familj firade en av många lyckliga jular tillsammans och skulle åka och hälsa på någon släkting. Plötsligt tar min far ett beslut som får hela familjen att vända honom ryggen. Hans söner tittade konstigt på honom, grät, sa att de inte tyckte om honom längre och hans fadersroll ifrågasattes. Färden till släkten var en plåga, spänningarna under middagen påtagliga. På vägen hem ångrade min far sig till allas vår glädje. Han skulle spara ut mustaschen igen och aldrig mer raka av den.
För att inte fastna plockade jag alltså upp rakhyveln den där kvällen för några veckor sedan. Det var över ett år sen sist men hade lika gärna kunnat vara tjugo. Tio förväntansfulla minuter senare stod jag framför spegeln och betraktade.
Jag liknade inte min far längre. Spegelbilden liknade den man som tog bort mustaschen en jul för femton år sen.
Det tog länge innan jag förlikade mig med att likna denne man. Men hellre svika en blogg nu än svika sina barn i framtiden.
Ingen som promenerat mellan Rådhustorget och Sagateatern har väl missat Umeåtjejen. Hon är en seriös tjej med lagom glimt i ögat. Hon har dyra alpinkläder och ståtlig hållning. I hela livet har hon varit väldigt friluftslivsintresserad. Till en början åkte hon mest slalom, men under mellanstadiet började hon med snowboard och nu åker hon telemark. Jag går gärna igenom vad hon har för kläder från topp till tå.
På huvudet: Pannband av märket Everest eller mössa av märket Burton. Trist frisyr som varken är modern eller omodern. På näsan: Läsglasögon med tunna bågar. Hon gillar egentligen inte glasögon, när hon är ute är det linser som gäller. Hon har väldigt vackra ögon. Alla timmar i snö och sol har på något sätt gett dem en pigghet och lyster som saknar motstycke. Hon sminkar sig lite eftersom hennes ögonfransar tar fram hennes ögon alldeles tillräckligt. Runt halsen: Smycke av Efva Attling som hon fick av sin krullhårige pojkvän Jonas på deras femte årsdag. Bylsig halsduk. Underkläder: BH i storlek 75 B. Hon har en vältränad men feminin kropp. Alla underkläder är inte så dyra, men ofta nya. Man har inte gamla underkläder. På överkroppen: Enfärgad t-shirt från Åhléns eller H&M. Munktröja Trippel five soul, eller Filippa K. Såklart. Jacka Peak Performance, Burton, eller Everest. Benen: Jeans eller nåt. Nudie eller nåt. Skor: Riktiga skor i mocka eller skinn. Valfritt märke.
Umeåtjejen är en viktig del av stans identitet, näst efter Umeågubben. Hon läser på universitet och vill inte flytta söderut. Hon lyssnar på Moneybrother, Kanye West och Lars Winnerbäck. Hon betalar TV-licensen och äter P-piller. Hon skrattar mycket. Hon håller sina intima läggningar hemliga. Vill man veta mer om det är det bara att fråga Jonas, han berättar beredvilligt.
Varför ska man läsa jagochjagsjälv? Mer eller mindre ALLA har en blogg nu för tiden, men jag vill inte veta vad du gjorde igår. Vem du fikade med, vem du festade hos, vad du såg på tv eller vilket band som är bäst nu. Jag vill endast ha objektiva sanningar. Jag och jag själv - en objektiv sanning. Subjekt + Objekt = Subobjekt. Jag och jag själv är den gyllene kreationen i denna gråzon. Blir ni upprörda? Vet ni vad, ovanstående är endast sant så länge någon hävdar det. Sen är vi värdelösa. Jag och jag själv - ett klot av ruttet kött.
- Jag vill ha ett glas vatten, tack. - Okej. Fem kronor. - Men det är ju utan is! - Vill du ha is i? - Nej, men man får inte ta betalt för vanligt kranvatten i Sverige. - Den kostar fem kronor. - Det är förbjudet. Man kan ta betalt för isvatten, men inte utan is. Och jag vill ha ett glas kranvatten. Den ska vara gratis. - Det är den inte. Vi tar fem kronor för den. Det är väl inte så mycket? - Det handlar ju om principen. Vatten är gratis att tappa upp. - Vi tar betalt för disken, och hanteringen. - Jo det förstår jag. Men ändå. Jaja, okej då. Kan man ta det på kort? - Ja. Vi tar fem kronor i kortavgift om det är under hundra kronor. - Det får ni inte göra! - Vi gör det eftersom vi måste betala banken för varje korttransaktion. - Jag vet att ni måste betala dem. Men jag vet också att ni skriver ett kontrakt med BABS som säger att ni ska stå för den kostnaden! Ni får inte belasta kunden! - ...
Nu kommer det. Gubbväldet. Alla nu för tiden anstränger sig så ut i tåspetsarna för att bete sig som gubbarna gör. Ibland träffar man rätt, ibland helt fel.
Se bara på Linda Skugges försök till att vara gubbe. Hon anstränger ju sig och jag måste medge att hon lyckats få till en trovärdig misstro mot den offentliga sektorn.
Utan att döma hennes gubbighet vill jag ändå säga att hon gör helt fel. En äkta gubbe:
älskar att köa (även om han stundtals klagar över det - men det faktum att köerna finns ger honom outtömliga samtalsämnen - så älskar han det),
blir varm inombords då han får diskutera hans medicinordinering med personal (alla utom läkaren),
blir stolt om det kan resultera i det extra arbete som ett telefonsamtal innebär,
trivs i miljöer som är statligt tröga ty då hänger han med och känner igen sig,
hatar inte Ryssland, han är rädd för dem,
anstränger sig inte för att uppröra och konfrontera folk.
Jag och jag själv bjuder på födelsedagsfest. Vi döper den till 27 kvm Teg 28år.
Imorgon lördag kl 2100. Konvaljegatan 4d, Wieselgrensplatsen. Kom i tid.
Obligatorisk present: öl eller kontanta pengar som vi latchar upp under kvällen, eller diktböcker som vi citerar ur.
Tävling med mycket fint pris utlovas.
Vilka är bjudna? -Alla, men med vissa riktlinjer:
Om ni spelar i mitt band, eller kommer från Luleå är ni välkomna. Om vi känner varandra så bra att du skulle bjuda mig på din fest. Om ni går på JMG och Simon bjudit in er måste ni dubbelkolla att det finns plats. Om ni jobbar på OKQ8 är ni inte välkomna. Om du spelar eller har spelat med Fireside eller Fair. Om du inte känner någon som ska hit, men läser bloggen ändå. Då är du vår Hedersgäst.
Jag siktar på att vi kan bli många, men ring mig gärna och bekräfta att du och de dina kommer. Blir det för många drar vi ner på Whoopsy Daisy och köper ölpaket för 45kr med härliga människor. Blir vi för få drar vi ner på Whoopsy Daisy och köper ölpaket för 45kr med härliga människor.
- Vill du ha en påse också? - Ja, tack. Om du har någon... - Klart jag har en påse, varför skulle jag annars fråga? Det här är ju en butik din idiot. Var så god! - Tack så mycket. - Tack själv.
...är det viktigt med rätt reskläder. De ska vara komfortabla och stiliga. Man ska inte frysa eller svettas. Att kolla vädret för avreseort och mål är av yttersta vikt.
Idag flög jag. Jag tog på mig ett par mörkblå kostymbyxor som jag köpt på rea på Domus för drygt tre år sen (Komplett kostym nersatt från 1500 till 500 kr!). De passar för större festligheter såsom åttiårskalas eller bröllop och flygresor . Dagens resa gick mycket bra. Alla temperaturskillnader fungerade, komforten när man ska sitta mycket, stiligheten och jag hade lämpliga fickor att knöla ner onödiga kvitton i.
När jag satte mig ner i stolen lyfte jag lite lätt på tyget ovanför knäna för att inte slita bort pressvecket.
Ungdomligt manér: Bankerna drar in miljarder på alla korttransaktioner. De får 2-3 kr varje gång nån drar sitt kort. Det hatar jag och ändå betalar jag med kort.
Gubbmanér: Alla butiker skriver på ett kontrakt med BABS när de ska ta betalt med kort. I det avtalet står att affären inte får belasta kunden på någon kortavgift. Det vet jag om och vägrar därför att ge butiken mer pengar pga korttransaktionen. Den här diskussionen tar jag upp varje gång.
Man vet att det är 2006 när ingen reagerar över den lustiga mobiltelefonsignal längst bak i bussen. Jag har väntat på 2006 i princip hela livet. Det började på allvar 1988. 6 år gammal läste jag i en science-fiction-serie-tidning en historia som utspelade sig år 2006. Sedan dess har jag vetat att det skulle bli ett alldeles utomordentligt spektakulärt år. 2006 står för allt det nya. I historien ettikeras året som post-crazyfrog, post-neohockeyfrilla, post-postmodernism och året då det The Knife släppte nytt blip blop album och ingen förmodligen brydde sig. Hoppas ni finner något i framtiden att haka fast vid. Att hoppas vid. Att leva vid. Min dröm har kanske gått i spillror.
Ska försöka räta ut vad som är gubbigt i mitt beteende för att sen förstärka och bejaka det.
När man ska kliva av bussen ska man ställa sig upp och vänta vid dörren innan bussen kommit fram. Ungefär som om man inte skulle hinna, fast man vet att det är lugnt.
Om man äter ett päron eller äpple utomhus ska man slänga det i en papperskorg. Gärna gå en liten omväg och gärna i en korg för hundlatrin.
Man har mössa på vintern. Den ska vara uppvikt och man tar inte av den när man blir fotad. Inte ens bandfoton.
Man gillar Kraftwerk och har en tröja med Kraftwerk.
Min kartläggning av Umeå fortsätter med Umeågubbens avkomma. Umeågubben stannade hela sitt liv på sitt jobb på Banverket. Han fick barn när han var drygt tjugo år gammal. Denna generation är nu alltså i femtioårsåldern och består också av män. Kvinnorna flyttade under sjuttiotalet. Vi kallar den här generationen för Farsan.
Farsan för en mycket anonym tillvaro. Han syns aldrig på stadens gator och torg, kanske för att undvika sin hurtiga fader. Han jobbar på Länsstyrelsen, Kommunen eller på Universitetet. Farsan är som sagt mycket sällsynt på fältet och som skådare har jag bara sett ett fåtal praktexemplar. Han hade då en jacka i ett manchesterliknande material med läder på axlarna. Resten av klädseln är alldeles för anonym för att kunna redogöra. Sen år tvåtusen handlar han det mesta på Dressman i Viktoriapassagen.
Farsan gillar inte ”friska tag” lika mycket som sin fader och är inte särskilt sportintresserad. Eftersom han ärvde sin faders mjuka hud har han aldrig gillat utomhusidrotter. Men han har dock sysslat med viss inomhusidrott. Han var med och startade upp landets första innebandylag och Umeå ligger idag bra till inom innebandy, wolleyboll och badminton.
Umeåfarsan har två barn tillsammans med sin fru som flyttade till stan från Västernorrlands glesbygd. De har gjort det till sin egen lilla tradition att packa takboxen och åka till Västerbottensfjällen. Även om han inte gillar ”friska tag” alltför mycket gillar han familjeutflykterna. Hans fru och barn älskar dessutom friluftslivet och vad gör man inte för att hålla ihop en familj?
Farsan gillar också kokt korv, men föredrar att spisa den hemma framför Sveriges Television.
Jag är ledsen att erkänna det men 2000-talets största trend är Jag & Jag Själv. Den absoluta ärligheten. Självkritiken i hopp om självdistans och respekt. Vi var före 1998 och tänker alltid vara före. Snart är det slut på sanningen. Framtiden består av lögner. Bara lögner.
Cult of luna ska släppa skiva om några månader. Inför varje skivsläpp måste man ta nya pressbilder, inte minst om man bytt medlemmar sen sist.
Jag är i Umeå nu men inte så länge till. För att det ska bli någon bild med mig måste vi alltså passa på nu. Thomas, som spelar trummor, är borta den här veckan och kan inte vara med på bild först när jag åkt hem.
Här har vi alltså ett dilemma: Ska jag eller Thomas vara med på bilderna? Jag har lagt fram för Thomas att vi kanske skulle låta de andra rösta, men han gillade inte den idén.
Mellan oss två finns ingen schism. Vi får helt enkelt se hur det slutar. Ni lär bli varse.
Är i Umeå för att göra fortsatta fältundersökningar. I morse mötte jag som vanligt en Umeågubbe. Han bar en gubbmössa, en mjuk röd täckjacka i bomullsmaterial, fula kavajbyxor och har en promenadkäpp. Jag är tämligen häpen över detta exemplar - praktfullt och värdigt med stabil släkttavla. En renrasig Umeågubbe, mitt på Renmarkstorget en tidig förmiddag i femton minusgrader.
- Har de inte öppnat än? säger han och pekar på Apotekets dörr. - Nej, det verkar inte som det. - Men klockan är ju tio, de ska ju öppna nu. Har de tagit sovmorgon kanske? Haha...
Efter några minuter öppnar de. Umeågubben var inte sur eller arg, som man kunnat tro efter förtio år på Banverket. Nej, livet är inte till för att slösas bort på bitterhet, klagan och ilska. Idog plikt inom staten ger en trägen man ro att vänta lite ibland. Att få kliva ut i det friska vädret och handla på Apoteket är ju bland det bästa som finns för en man i sina bästa år som gillar "friska tag". Dessutom är chanserna att möta likasinnade som störst just där, just då.
En annan Umeågubbe, fast med gul jacka i mjukt bomullsmaterial och vintermössa.
