När Farsan motvilligt var tränare i sin son Jonas innebandylag för ett decennium sen var där även en annan man. Många undrade vad han egentligen hade där att göra, men i föreningslivssammanhang kan man acceptera att folk bara dyker upp och stannar kvar.
Den andra mannen satt i hallen, stirrade med tom blick på träning efter träning. Ibland kunde han sitta med sina ytterkläder på, liksom halvt på väg därifrån. Han var en skuggfigur, ingen visste hans namn och ingen fick heller anledning att fråga. Utan någon signifikativ dialekt eller doft fanns det inga skäl att interagera. Han såg ordentlig ut och för den oinvigde besökaren kunde man ta honom för vilken storebror som helst. Men han var inte vem som helst.
Med sin tomma blick har han länge försökt komma in i sin stad, Umeå.
Han gillar att promenera längs cykelvägarna och stötte förr ofta ihop med Umeågubben.
Han gillar den kokta korven på Renmarkstorget.
Han tycker att UIK är härliga tjejer.
Han klär sig i mörka skinnjackor som når ner över stussen och rejäla skor i mocca. Jackan har en mudd längst ner, så den är ganska bylsig.
På senare år har han vridit på dygnet. Han hatar åsynen av Umeågubben, han är ute efter annat folk. Men promenaderna, de har han fortsatt med.
Hans största problem är att i denna stad har han aldrig upplevt äkta känslor. Likt en kall midvinterbris började hans jakt på en riktig känsla. Han såg Titanic långt fram mitt bland de snyftande tonårstjejerna. Han följde Kattis Ahlströms lördagsunderhållning. Han provade till och med att pimpla. (fisk, inte alkohol)
En lördagkväll 1999 släppte all självkontroll greppet om honom. Han gav sig ut i ett töcken av norrländsk frustration och han gick sitt vanliga promenadstråk. Klockan är två på natten. När han kommer hem en timma senare har han, då helt ovetandes, skapat sig en identitet. Genom tre mycket brutala överfall har han blivit Hagamannen.
Hagamannen är en del av Umeå. Han försöker våldta allt som Umeågubben byggt upp. Helst siktar han in sig på Umeåtjejen, arvtagerskan.
Han är en anti-tes till Umeå.
En motreaktion på alla jävla "friska tag", skidsemestrar, kokt korv, statliga anställningar och meningslösa promenader.
Han är, vare sig ni vill det eller inte, en stor del av Umeå.
Den andra mannen satt i hallen, stirrade med tom blick på träning efter träning. Ibland kunde han sitta med sina ytterkläder på, liksom halvt på väg därifrån. Han var en skuggfigur, ingen visste hans namn och ingen fick heller anledning att fråga. Utan någon signifikativ dialekt eller doft fanns det inga skäl att interagera. Han såg ordentlig ut och för den oinvigde besökaren kunde man ta honom för vilken storebror som helst. Men han var inte vem som helst.
Med sin tomma blick har han länge försökt komma in i sin stad, Umeå.
Han gillar att promenera längs cykelvägarna och stötte förr ofta ihop med Umeågubben.
Han gillar den kokta korven på Renmarkstorget.
Han tycker att UIK är härliga tjejer.
Han klär sig i mörka skinnjackor som når ner över stussen och rejäla skor i mocca. Jackan har en mudd längst ner, så den är ganska bylsig.
På senare år har han vridit på dygnet. Han hatar åsynen av Umeågubben, han är ute efter annat folk. Men promenaderna, de har han fortsatt med.
Hans största problem är att i denna stad har han aldrig upplevt äkta känslor. Likt en kall midvinterbris började hans jakt på en riktig känsla. Han såg Titanic långt fram mitt bland de snyftande tonårstjejerna. Han följde Kattis Ahlströms lördagsunderhållning. Han provade till och med att pimpla. (fisk, inte alkohol)
En lördagkväll 1999 släppte all självkontroll greppet om honom. Han gav sig ut i ett töcken av norrländsk frustration och han gick sitt vanliga promenadstråk. Klockan är två på natten. När han kommer hem en timma senare har han, då helt ovetandes, skapat sig en identitet. Genom tre mycket brutala överfall har han blivit Hagamannen.
Hagamannen är en del av Umeå. Han försöker våldta allt som Umeågubben byggt upp. Helst siktar han in sig på Umeåtjejen, arvtagerskan.
Han är en anti-tes till Umeå.
En motreaktion på alla jävla "friska tag", skidsemestrar, kokt korv, statliga anställningar och meningslösa promenader.
Han är, vare sig ni vill det eller inte, en stor del av Umeå.
Skrivet av Jag och jag själv @ 4:33 em
