Schmumeå. Del 1.

Punken är och har alltid varit en reaktion på humorn.

Många brukar undra hur det kommer sig att hardcore-punken aldrig verkar försvinna. Det är en ganska befogad fråga, med tanke på att den har hängt med sen grungen. Många har en skev bild av att punken hör ihop med smuts och en fattig livsstil. Det är en nidbild skapad av punkarna själva. Men faktum är att punken som rörelse hör ihop med humorn. Följ med i vår punkexpedition!

Både musik och humor formades i efterkrigstidens välfärd. Humorn gick länge ut på att två akademiker med kavaj och en tjej med kjol drog vitsar. Vitsarna handlade ofta om att inte kunna angöra en brygga och för att få folk att skratta pratade man skånska. Musiken gick ofta ut på att fyra medelklassmän spelade musik som handlade om att man var kär och skulle ut på båtsemester.

Under sjuttiotalet dök det upp avancerade provokativa tankar inom humorn. Man kritiserade kungen och gjorde narr av gamla berättelser om riddare. Detta lockade ungdomar i storstan som varken gillade riddare eller kungar. De började klä sig som riddare och sjöng hätska texter om kungen. Punken var härmed född.

Åttiotalet var en förvirrad period för både punken och humorn. Folk skrattade åter igen åt båtskämt och punkarna hade ingen tydlig agenda. Vissa körde med riddarkläder, andra med kavaj och man skrek ut hätska texter som egentligen inte handlade om något.

Som tur var lurade det gyllene nittiotalet bakom nästa hörn. Detta årtionde av kris skulle innebära en blomstrande tid för oss. Ironin föddes och ingen behövde stå för något av sina skämt. Humorn var smart och kunde varken ifrågasättas eller förklaras. Punken reagerade genom att vara allvarlig. Aldrig har någon varit så kritisk som HardCore-punkarna var. De var arga och pålästa. De ifrågasattes och svarade med knivskarpa argument och aktioner. Många kan idag skämta bort sina aktioner mot Scan, men det var inget skämt då och har aldrig varit.
Då var det ack så allvarligt, ack så allvarligt.

Nollnolltalet har lärt oss att må illa över verkligheten och finna det underhållande. Med handkamera slungas man rakt in i folks tillkortakommanden. Inga pålagda skratt eller visuella effekter. Pionjärerna fick oss att skratta åt dvärgar, spyor och hjärnskakningar. Förädlarna ger oss ångest över att se hur hemskt det kan vara att vara sämst och tro att man är bäst i världen. Nollnolltalet handlar om att exponera sin orädsla för döden. Och med handen på hjärtat verkar dagens Schmumeåpunkare inte vara oroliga för att de sysslar med något förlegat.
De verkar helt orädda och oberörda.
Barn av sin tid, hade en tönt sagt, men jag säger det då inte.