När jag blev Hagamannen för några minuter

För några veckor sedan befann jag mig i Umeå och en sen kväll cyklade jag hem genom vinternatten. Det var mycket kallt ute, gatorna var tomma och jag cyklade fort. Bredvid en park promenerar en flicka framför mig på vägen. Hon tittar bak på mig och ser en man som frustar med bestämt sikte mot henne. Jag känner hur hon blir rädd för mig, men vet inte hur jag ska hantera det. För hur säker hon än må vara på att jag är Hagamannen så vet jag att jag inte är det (or am I?). Jag byter inte rikting och till slut börjar hon springa. Nu finns det inte mycket som talar emot det faktum att jag jagar henne, förutom att det just råkar vara så att jag inte jagar henne. Hon springer fortare och fortare, snön yr kring hennes ben. Men jag tänker banne mig inte låta Hagamannen ändra på mina vanor, så jag fortsätter att cykla mot henne i obehindrad hastighet. Förr eller senare kommer hon ju få reda på sanningen, tänker jag. Och se, några sekunder senare viner jag förbi henne precis som om det varit mina intentioner från början.

Om man jämför

med hur svårt det är att bli tagen för att vara en Hagaman,

torde det vara mycket värre att bli tagen av en Hagaman,

och kanske värst - att vara en Hagaman.

Läs gärna om honom i min serie om Umeå i fyra delar. Den sista delen heter Hagamannen och handlar om den samme.