Prestationsångest

När man ska göra musik ställer man stora krav på sig själv. I alla fall så länge man inte knarkar fram den. Jag knarkar inte och därför är det inte så lätt i alla lägen.
Idag var ett sånt läge.

Sist det makades med denna låt tyckte jag att det lät bra. Det kändes fräscht och intressant, man fick en kick av det nya. Jag rotar inte runt i gamla spår inte. Nya vägar.

Idag kom insikten. Det som skapats sist - det nya - låter skit. Det är något unket över det. En känsla av Pink Floyd. Inte för att det låter som dem, men känslan av dem la sig över mig. Alltså, det måste skrotas och nya toner ska in.

Här kommer spöket, som många kallar Prestationsångest, och knackar på. Det går en kall kår genom kroppen och jag tänker tanken "Kanske jag aldrig mer kommer skriva nåt bra. Det är slut nu." Man kan inte skriva något bra när man känner ångest. Inte i alla fall jag. Jag måste ha kul.

Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt var all ångest som bortblåst. Det nya var ersatt av något ännu nyare. Och bättre. Det kändes fräscht. Jag rotar inte runt i gamla spår inte. Nya vägar är bra vägar. Detta gav mig en kick.

Jag lägger mig med ett leende. Inte pga det ännu nyare, utan för att Spöket är borta. I alla fall just nu.