Släktträff

Var på släktträff i helgen. Det händer mycket sällan och man är därför en aning nervös inför det hela.

Många ger inför kalaset uttryck för sin oro: Hur kommer tidsschemat att hålla? Kan alla medverka? Hur kommer de gamla att orka? Hur kommer barnen att orka? Kommer maten att passa alla? När var det han eller hon var född? Har jag valt passande kläder?

Detta är bara en fasad för vad de flesta egentligen tänker: Hur kommer gruppen att fungera? Hur kommer jag att fungera? Älskar jag dessa människor? Älskar de mig? Hur mycket har de egentligen i lön? (Säkert mycket) Älskar de varandra?

För mig (och säkert de flesta andra) finns det två olika typer av släktträffar, och de hör ihop med hur släkten är beskaffad. Antingen sups det, eller så sups det inte. Personligen har jag båda typerna representerade. Mina föräldrar kommer från var sitt håll.

I fjol var jag på en släktträff. Den var av den typen som det dricks en del på. Jag drack för mycket och min lillebror fick se efter mig och leda mig hem. Man var sämst helt enkelt.
Jag - Släktträff: 0-1

I helgen var det däremot en mycket nyktrare träff, med en annan del av kusinskaran. Jag klarade det mycket bättre och höll till och med ett kort tal. Kvitterat.
Jag - Släktträff: 1-1

Ibland kan det vara bra för festen att ha obegränsat med BIB-vinare och låta festen fortsätta i någon bastu till alla har däckat. Det finns något i bakfyllan som för folk nära varandra ("Du var full igår!" "Du med!"). Andra gånger är det bättre att hålla sig i styr, hålla ett tal och gå hem vid lämplig tid. Ingen skada skedd. ("Det gick ju bra igår" "Visst gjorde det! Allt klaffade så perfekt")
Same same, but different.