När jag växte upp fanns en man som alla barn kallade för Vandraren. Han bodde ensam i en lägenhet och verkade ägna all sin tid åt att åka lokalbuss samt att gå mellan olika busshållplatser. Detta var en sjuk man, det stod klart. Man var lite rädd, men också nyfiken på honom. Hela skolan visste var han bodde och kunde därför undvika att sälja jultidningar just där. (För han kunde t o m vara farlig/en alkis)
Vandraren har grått skägg och bakåtkammat hår. Hans insjunkna ögon är mycket små, jag tror ingen nånsin lyckats se in i dem. Hans blick är obehaglig. Gångstilen är väldigt speciell. Han tar långa kliv och när hälen når marken dröjer det lite innan han sätter ner hela foten. Händerna knutna på ryggen och kroppen ganska framåtlutad.
Som av en händelse finns det en mycket likartad man i området där jag bor nu. Han är också en vandrare. Vandraren 2 har jag observerat en längre tid nu.
Den här personen åker bara mellan några få hållplatser och promenerar tillbaka. Vandraren 2 har lägre skägg och hår, lutar sig ännu mer fram, men i övrigt mycket lik 1:an. Förutom att blicken är lite annorlunda. Han har en vänlig blick. Det ser ut som om hans ögon ler, trots att han är en lodis, knarkare, utstött, alkis, sinnessvag. Många gånger ler även munnen. Trots sin misär verkar han inte lida.
När jag var liten löpte filmen Ensam hemma i videoboxarna. I den första filmen bor där en granne som Kevin och alla andra barn är livrädda för. Hans blick är obehaglig och han har grått skägg. Av någon anledning bär han på en spade hela tiden. Men som alla vet tvingas Kevin att ändra uppfattning då denne karl visar sig vara mycket snäll. Budskapet kunde knappast vara tydligare: män med obehaglig blick och skägg behöver inte vara elaka.
Både Vandraren och Vandraren 2 är slående lika Spadgrannen i Ensam hemma. Jag såg Vandraren 2 senast i dag. På något sätt vill jag veta mer om honom, men det är svårt. Vi har så olika umgängeskretsar och går ut på olika klubbar. Men jag vet att han känner en frisör vid mig. De brukar sitta utanför salongen och ta en cigg.
Vi får se om jag kommer få veta något om vem Vandraren egentligen är. Men ni kan betrakta mig som on the mission och så fort jag vet mer då berättar jag det.
Vandraren har grått skägg och bakåtkammat hår. Hans insjunkna ögon är mycket små, jag tror ingen nånsin lyckats se in i dem. Hans blick är obehaglig. Gångstilen är väldigt speciell. Han tar långa kliv och när hälen når marken dröjer det lite innan han sätter ner hela foten. Händerna knutna på ryggen och kroppen ganska framåtlutad.
Som av en händelse finns det en mycket likartad man i området där jag bor nu. Han är också en vandrare. Vandraren 2 har jag observerat en längre tid nu.
Den här personen åker bara mellan några få hållplatser och promenerar tillbaka. Vandraren 2 har lägre skägg och hår, lutar sig ännu mer fram, men i övrigt mycket lik 1:an. Förutom att blicken är lite annorlunda. Han har en vänlig blick. Det ser ut som om hans ögon ler, trots att han är en lodis, knarkare, utstött, alkis, sinnessvag. Många gånger ler även munnen. Trots sin misär verkar han inte lida.
När jag var liten löpte filmen Ensam hemma i videoboxarna. I den första filmen bor där en granne som Kevin och alla andra barn är livrädda för. Hans blick är obehaglig och han har grått skägg. Av någon anledning bär han på en spade hela tiden. Men som alla vet tvingas Kevin att ändra uppfattning då denne karl visar sig vara mycket snäll. Budskapet kunde knappast vara tydligare: män med obehaglig blick och skägg behöver inte vara elaka.
Både Vandraren och Vandraren 2 är slående lika Spadgrannen i Ensam hemma. Jag såg Vandraren 2 senast i dag. På något sätt vill jag veta mer om honom, men det är svårt. Vi har så olika umgängeskretsar och går ut på olika klubbar. Men jag vet att han känner en frisör vid mig. De brukar sitta utanför salongen och ta en cigg.
Vi får se om jag kommer få veta något om vem Vandraren egentligen är. Men ni kan betrakta mig som on the mission och så fort jag vet mer då berättar jag det.
Skrivet av Jag och jag själv @ 2:57 em
