Jag sålde en mosbricka till en kund på bensinmacken. Han är klädd i en mycket smutsig orange jacka, typ vägarbetarjacka. Han ser ut att jobba hårt men har ett mycket vänligt utseende. Är väldigt lik Roberto Benigni med sina varma ögon och grått rufsigt hår. Klockan är 20:30.
- Varsågod.
- Tack. Är väldigt hungrig. Det här är det första jag äter på hela dagen.
- Oj då! Men när klev du upp imorse? Klockan sex?
- Nej, halv fem.
- Å fan.
- Jo, jag jobbar mycket. Kör lastbil åt Volvo.
- När slutar du då?
- Klockan halv ett. Jag kör från klockan sju till halv ett varje dag. Har gjort det nu i fyra veckors tid.
- Men hur mycket hinner du sova då?
- Fyra timmar per natt. Jag vet att det är olagligt men vad gör man?
- Jo det är klart...men det låter mycket om du frågar mig.
- Men imorgon förstår du! säger han med ett brett leende.
- Är du ledig då?
- Nej jag har sovmorgon. Jobbar bara kvällen. Man måste vila lite också. Mycket jobb blir det. Men jag känner mig inte trött.
- Inte det? Jag skulle då inte palla i alla fall.
- Det går faktiskt bra. Man ska inte klaga...
- Nej det är nog så. Att jobba är väl livets lott.
- Ja. Eller nej. Min lott var att bli bedragen av en kvinna. Så nu måste jag jobba...
- Oj då?
- Hon lämnade mig med en skuld på 650 000 kronor.
- Fy fan!
- Ja visst, serrö. Vi skulle bara separera och hon skulle flytta. Vi hade kommit överens om att skriva hennes skulder på mig och sen flytta ihop om ett år. Men när jag skrivit på sa hon att hon aldrig kommer tillbaka. Hon drog. Blåste mig.
- Men herregud, vad hemskt.
- Ja. Så nu står man här. På ett år har jag jobbat ihop 150 000 av skulden på det här sättet. Tänkte lugna ner mig när jag är uppe i 200 000. Men den här historian har inte sett sitt slut ännu...
- Ska du backa in lastbilen i hennes nya hus?
- Nej, med mindre medel kan man säkert ge igen. Det kan hon vara så säker på.
Med pigga steg lämnar han mig för att dra sitt strå här i samhället. Mannen verkade inte bitter eller trött, snarare tvärtom. Jag tror att han tar ut det genom att prata och berätta det för okända personer i sin omgivning. Typ mig.
Man ska inte klaga...
- Varsågod.
- Tack. Är väldigt hungrig. Det här är det första jag äter på hela dagen.
- Oj då! Men när klev du upp imorse? Klockan sex?
- Nej, halv fem.
- Å fan.
- Jo, jag jobbar mycket. Kör lastbil åt Volvo.
- När slutar du då?
- Klockan halv ett. Jag kör från klockan sju till halv ett varje dag. Har gjort det nu i fyra veckors tid.
- Men hur mycket hinner du sova då?
- Fyra timmar per natt. Jag vet att det är olagligt men vad gör man?
- Jo det är klart...men det låter mycket om du frågar mig.
- Men imorgon förstår du! säger han med ett brett leende.
- Är du ledig då?
- Nej jag har sovmorgon. Jobbar bara kvällen. Man måste vila lite också. Mycket jobb blir det. Men jag känner mig inte trött.
- Inte det? Jag skulle då inte palla i alla fall.
- Det går faktiskt bra. Man ska inte klaga...
- Nej det är nog så. Att jobba är väl livets lott.
- Ja. Eller nej. Min lott var att bli bedragen av en kvinna. Så nu måste jag jobba...
- Oj då?
- Hon lämnade mig med en skuld på 650 000 kronor.
- Fy fan!
- Ja visst, serrö. Vi skulle bara separera och hon skulle flytta. Vi hade kommit överens om att skriva hennes skulder på mig och sen flytta ihop om ett år. Men när jag skrivit på sa hon att hon aldrig kommer tillbaka. Hon drog. Blåste mig.
- Men herregud, vad hemskt.
- Ja. Så nu står man här. På ett år har jag jobbat ihop 150 000 av skulden på det här sättet. Tänkte lugna ner mig när jag är uppe i 200 000. Men den här historian har inte sett sitt slut ännu...
- Ska du backa in lastbilen i hennes nya hus?
- Nej, med mindre medel kan man säkert ge igen. Det kan hon vara så säker på.
Med pigga steg lämnar han mig för att dra sitt strå här i samhället. Mannen verkade inte bitter eller trött, snarare tvärtom. Jag tror att han tar ut det genom att prata och berätta det för okända personer i sin omgivning. Typ mig.
Man ska inte klaga...
Skrivet av Jag och jag själv @ 1:38 em
