Religiös Jag och jag själv-uppenbarelse

Jag föddes i Gällivare. Tror att det är anledningen till min stora kärlek till snö.

Jag byggde avancerade snögrottor långt in i mellanstadiet. Kanske var jag redan tonåring då jag blev snömulad av Jimmy Ahlbäck som sa att det var bara barn och töntar som byggde snökojor (Kan ha varit Gyllen eller Petter också). Bistert insåg jag fakta och slutade med larvigheterna.

Inte långt därefter började jag lyssna på Bear Quartet.

En gång i sjuan följde jag och en polare efter Matti Alkberg på stan och stammade fram en fråga huruvida han sålde BQ-kläder. Vi vågade inte säga något först, inte förrän Matti efter flera hundra meter vände sig om och undrade vad vi ville. (Jimmy, Gyllen, Petter eller Sjöbba borde ha mulat mig då också nu när jag tänker efter.)

I hela mitt liv har jag spelat piano.

I alla fall om de tre första åren inte räknas som "liv".


Idag var jag med om en Jag och jag själv-uppenbarelse. Det innebär att man upptäcker det gudomliga i en själv. Inte bara en själv upptäcker det utan även gudarna gör det. Tillsammans möts gudarna och jag i nuet kring mig själv. JAG!

Jag sitter och spelar på mitt piano som står framför fönstret. Min överkropp är lutad över pianot och huvudet gungar tungt. (Så gör pianister när de älskar sina toner och spelar med inlevelse) Den låt jag spelar heter No more school och är skriven av Jari och Peter i BQ. Alltmer inlevelsefull sjunger jag texten och min näsa nästan snuddar i tangenterna. Jag spelar maj-ackord, rytmiserar trioler och grimaserar.

När jag tittar upp har det otroliga hänt. Snön har kommit, utan förvarningar. Marken och träden skiner av den vita nysnön. Kombinationen piano, snö och Bear Quartet ger mig rysningar. Som krona på verket ger jag mig ut och cyklar i det mjuka landskapet.

Jag = piano, snö, BQ och cykling.

Tack gud.