På något sätt är det mest självutlämnande som finns att ställa sig på en scen framför sina vänner. Att uppträda inför en anonym publik kan ge en känsla av att stå i en predikarstol. Inför sina vänner blir det snarare lika naturligt som att stå på styltor. En inte helt bekväm situation.
När man ser två killar i tjugonåntingåldern kliva upp på en scen, plugga in ibooken och titta lite blygt ut över en samling nära vänner från sin hemstad vill man inte byta med dem.
När Dialog, med sin vrickade digitalrap, sjösätter sin andra spelning någonsin kan man inte tala om någon gång på styltor. Två smala exil-bergnäsare fyller ut de flesta registrena och når ner i härliga 50 Hz. Armar far omkring, munnen är tajt, blicken frenetisk och glädjen odöljbar.
Jag tänker tanken att jag skulle vilja byta med dem. Men jag får istället skatta mig lycklig som delar en blogg med halva bandet.
Du är bäst Johan.
Skrivet av Jag och jag själv @ 3:31 fm
