Ett litet rendez-vous( A fucking rendez-vous )

Jag och Jag Själv släpper novell!

Följetong i två delar.

Ett litet rendez-vous( A fucking rendez-vous ) i fem korta delar:

1. Istället för mustasch

2. Filmatisk dramatik

3. Dialogen

4. En rad oväntade händelser

5. La Fin oú Le fin?


1.
Istället för mustasch

Jag köpte givetvis nya glasögon. Äntligen en dag utan längtan efter bågar. Visserligen har jag ett smärre synfel men det stör mig knappast. Nej, dessa fantastiska bågar är blott ornament till min mustaschlösa nuna. Jag trivs ju i glasögon. Någon vidare analys är verkligen inte nödvändig. Eftersträvar jag en intellektuell framtoning? Tränger jag en attityd mer än en personlighet? Jag vet inte. Det är visserligen inte svårt att granska sig själv men sanningshalten är allför ofta diskutabel. Är det inte så att lögnen personifieras via människor som talar om sig själva? Varför ställer jag oss en massa tråkiga frågor? Historien förlorar säkerligen linje och substans. Låt oss istället återanknyta till inledningen: en mustaschlös nuna är, sanna mina ord, en mustaschlös nuna! En pryd hårväxt under nosen är ett naturligt ansikte. Ett ansikte att ta på allvar. Hur påtagligt är inte tomheten och avsaknaden av värdighet hos en man med en pojkes ansikte. Jag saknar de hårfagra dagar som förhoppningsvis väntar mig.
Kanske var mina nya glasögon utan styrka ett surrogat för mustasch. Så var det naturligtvis! Den kvällen fick jag återigen besök av en kamrat. Fast visst var det över en månad sen hon sist besökte mig. Jag bodde enkelt. Ett litet rymligt utrymme. Man kunde andas där och ett sällskap på fem kamrater var intet till besvär. Rymligt i sin totala enkelhet. En gammal fåtölj med läslampa. En matta. En säng. En bokhylla. En stol. Ett skrivbord. Jag läste varje dag. Jag läste så till väga att när jag sugit ut varenda ord bland sidorna i alla mina böcker så gjorde jag mig av med dem och fyllda min bokhylla med nya pärmar. Egentligen ville jag inget hellre än att spara de böcker som fascinerat mig och som skulle berätta för omvärlden vilken typ av människa jag var. Men samtidigt hade jag gett mig fan på att inte fästa mig vid produktionsprocessens alster. Jag levde efter hopp om livet som vilda vattenfall – en symbolik för konstant förändrig. Således möblerade jag ständigt om och flyttade mina pinaler runt omkring på alla tänkbara platser. Sist min kamrat besökte mig, alltså dryga månaden sen, hade rummets möblering varit fullständigt annorlunda. Skrivbordet var upp och ner, min fåtölj stod i sängen och inunder den hade jag skjutit min bokhylla med böcker. Naturligtvis, mina vänner, såg det så ej längre ut i mitt hem. Därför var det kring detta vi inledde konverseringen. Det sociala spelets ekorrhjul började snurra och ett möte människor emellan tog sin början. Ni vet vad jag talar om, inte sant?
- Som ni ser har jag möblerat om sen sist. Bokhyllan finns att skåda upprätt stående, fåtöljen kan sittas i balans och om ni så önskar skriva på mitt skrivbord kan ovansidan återigen användas, sade jag strax efter vi kramat varandra.
Jag vet inte om kramen var oskyldig. Jag vet inte om kramen var onödig. Jag vet ingenting om kramen mer än att den faktiskt ägde rum. Jag tar sällan initiativ till kroppskontakt annat än vid sex. Kramen som gest upplevs aningen tvungen när man handfallen möter eller skiljs från en människa och orden lämnar tungan.
- Varför säger du mig detta? svarade hon. Observera gärna att hon duade mig efter mitt tappra försök att återupprätta borgerlig vett och etikett med att nia henne. Hur som helst så fortsatte hon tala till mig:
- Varför säger du mig detta? Är det för att du vill berätta att du har möblerat om, för att påminna mig om att din fåtölj stod i sängen eller är det möjligen allra första början till ett försök att förföra mig?
Hennes ord tystade mig. Hennes. Ord. Tystade. Mig. Sedan talade jag:
- Jag svarar sällan på sarkasmer och spydigheter, framför allt inte i mitt eget hem. Tillåt mig istället kontra dig och fråga vad som för dig hit med en vässad tunga. Varför har du kommit?
Märk väl, att jag genast sänkte mig till hennes nivå och duade. Det var givetvis ingenting jag ville göra men ett tydligt tecken på att mitt svar inte var så självsäkert som jag ville att det skulle vara. Jag vågade inte riktigt stå på mig i mitt eget språkbruk. Typiskt!
- Jag har kommit, förstår du väl, för att jag inte kan hålla mig härifrån. Jag har dock försvunnit. Försvunnit ur ditt liv. Förstår du vad det innebär? Liv, alltså. Ditt liv. Allt som du förnimmer med dina sinnen och bearbetar i huvudet. Allt som du äger och inte äger. Men jag har kommit, för jag förstår ej om jag i ärlighetens namn tycker om dig eller om du blott attraherar mig. Jag har kommit för att gå till botten med fenomenet VI, DU och JAG. Därför har jag kommit.
- Du kommer hit och talar med lik i munnen. Hit, till mitt hem.
- Du vill inte ens förstå. Och förresten vadå ditt hem? Var det inte du som predikade äganderätten som en falsk och rutten orätt. ”Att göra anspråk på något är att utesluta all världens folk från detta”, var det inte så du sade?
- Visserligen, och det står jag fast vid.
- Förlåt mig, jag ska inte märka ord utan visa heder och leva ut mina syften med besöket. Får jag komma in?
Vi stod länge och bara såg varandra i ögonen. Hon hade fina ögon. En romantisk beskrivning av ögonens suveränitet och skönhet räds jag göra, för jag vill inte bli onödigt tråkig men hon hade fina ögon. Hon valde att greppa tag i min arm och stryka den försiktigt. Då svarade, inte jag, utan min kropp via munnen genast:
- Ja, så var god och stig in. Vi ska prata du och jag.
- Tack!


2.
Filmatisk dramatik

Vi hade träffats för två månader sedan. Vi träffades för att jag ville att vi skulle vara bekanta. Jag sökte mig till henne och fick oväntad respons. Vi var kvickt goda kamrater och umgicks var och varannan dag. Utvecklingen var faktiskt smått filmatisk och vänskapen borde så småningom ha utvecklats till känslor i traditionell romantisk mening. Givetvis var det inte så enkelt. Livet är aldrig enkelt. Livet är knappast svårt heller men det blir problem att bedöma utan referensramar. Livet är snarare tristess. Europa och välfärden. Vad betyder den när jag inte förstår min livsuppgift. I fattigdom och misär är syftet mer påtagligt; nämligen att överleva. Jag överlever säkerligen men lever ingenting. Trodde jag i alla fall men skulle få upptäcka att i relation med en annan människa kunde livet kännas verkligt. Inte lyckligt, men verkligt på grund av den väldiga problematiken. Då den amerikanska dramaturgin nog skulle givit oss varandras hjärtan efter det att tiden haft sin gång skulle fenomenet VI välja en annan väg än Onkel Sams. Relationens problematik blev filmatiskt intellektuell och svårtillgänglig. Oförmögen att göra sig förstådd hos massan. Fast det var ju ingen film och VI saknade pretentioner. Vad jag försöker säga, fast jag krånglat till det för mig på vägen, är att hon var i djup relation till en människa. Inte jag, utan en helt annan. För mig visserligen inte bara ”en helt annan” utan en som jag tyckte bra om. Det är en särskild laddning i siffran tre och triangeldramer är sällan av sämre sprakande statisk karaktär. Trots detta var det som om våra kroppar närmade sig varandra för var gång vi umgicks. En ungdomlig dragningskraft med djuriska karaktärsdrag. Efterkloka funderingar får mig att hoppas på en kärlek på ett mer intellektuellt plan. En tyglad och mindre vild känslosfär. Visst har vi starka behov. Däremot är vi medvetna om vår egen primitivitet – ligger inte däri en utmaning för alla; att trotsa biologin och slåss mot hormonella rus och rysningar. Jag talar blott med mitt huvud nu, är jag rädd, då min kropp fortfarande är av djurets natur. Typiskt! Hon förklarade i de hetaste av ögonblick att hon inte borde. Hon hade ett ansvar mot sin partner. Jag var förstående men ville ändå förklara att jag var fäst vid henne. Det hela var bedrövligt. En eländig situation utan lösning och reson men vi lämnade varann som vänner med hedern i behåll. Köttets lustar och innansidans bestar förde oss dock åter samman. Förnuftet hade övergivit oss och vår heder försvann lika fort som samlaget ägde rum. Otro. Otrohet. Var det moraliskt förfall eller en progressiv mänsklig gemenskap? Det var i alla fall det som fick mig att må väldigt illa men ändå klargjorde livet som någonting greppbart och verkligt. Dramatik där man hade en egen roll och inte satt som publik till en allt vansinnigare föreställning. Filmatisk var utgångspunkten för vår historia men vi skulle varken få varandra eller bli särade av döden. I avsaknaden av regissör uppstår, sanna mina ord, den sanna konsten. Sedan, mina vänner, träffades vi inte på en månad. Nu hade hon äntligen kommit tillbaka och vi talade

3.
Dialogen


- Är kärleken en illusion? mumlade hon. Jag menar, inte en illusion för näthinnan på ögat utan en inre bildförvrängning som ger oss föreställningen vi alla förväntas längta efter. I och med födelsen, underkastad det mest paradoxala paradigmet, i och med min kroppsliga existens förväntas jag acceptera att folk kräver någonting av mig. Har jag rätten att kräva att inte förväntas göra någonting? Varför är ensamhet…
- Snälla! Snälla ni, låt oss småprata, om än för en liten stund innan vi drunknar i ord av allvar, sade jag förskräckt av hennes ickedistanserade plötsliga allvar.
- Varför då? Ska vi inte eftersträva en så rak kommunikation som möjligt?
- Du har rätt men det är ingen direkt lögn att vädret är bättre idag än igår, att mitt hår har växt eller att kiosken runt hörnet tvingas stänga ner sin verksamhet.
- Jag vet inte vad som är lögn längre.
- Vet du då vad sanning är?
- Om inte, borde jag kanske skämmas?
- Skam är en vedervärdig avkomma som endast är feghetens bihang. Mina vänner känner ingen skam.
- Måhända är jag inte din vän längre för visst är det just skam jag känner inom mig.
Tystnaden härskade men ingen av oss fruktade den utan andades grundligt inför nästa salva av samtal. Jag sade:
- Jag har skrivit en sång. Jag vill spela den för dig.
- Varsågod!
Jag försökte, enligt hennes egen önskan, bjuda på rak kommunikation. Till ackompanjemanget av två gitarrackord började jag utan musikaliska ambitioner att sjunga:

HON strök mitt hår,
,smekte mitt bröst
; TOG del av tystnaden.
Detta var beröring PÅ alla plan –

Jag greppade tag i MINA känslor
Men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne
Ärlighet fordrade självförverkligande
Och jag miste BÄGGE när tanken slog mig hårt
Så kommer åter ett liv i längtan
Kan kärlek vara en?
Kan man brinna?
Kan jag brinna ståendes i elden mellan MAN OCH KVINNA?
När hon rör vid mitt lår, ÄLSKAR jag henne då eller effekten när jag står?
Sedan kommer nytt blod, nya lår som sliter i MINA sår
Jag BOLLAR med vägg; låt kärleken vara en så blir vi 2

- Jag tillåter mig inte längre att hänges åt förälskelsen, ty jag vet inte vad kärlek är; är det äkta eller en utmålad illusion? svarade hon min sång.
- Känslans ursprung är väl inte samma sak som dess autentiska värde. Det som är, det är, och förändras av de mänsklig relationernas spindelväv till ånyo; det som är.
- Jag vill inte försöka förstå det du säger men kan inte du lyssna för en gångs skull…
- Jag lyssnar väl alltid.
- Nej, du kan vara väldigt tyst och låta mig prata men det betyder inte att du lyssnar.
- Tro mig när jag säger att jag lyssnar nu.
- Jag kan inte känna dig vid längre. När jag ser ditt ansikte påminns jag om vår lögn. När jag ser på min älskades ansikte kan jag inte annat än återigen slås av mitt svek.
- Din älskades ansikte? Så honom kan du älska?
- Ja, jag älskar honom fast jag inte vet vad kärlek är längre.
- Kanske kärleken är lika med ovissheten.
- Kanske. Jag tror det börjar klarna för mig. Jag älskar inte dig men lik förbannat dras jag till dig. Antagligen får jag nöja med situationens vansinne eller blockera dig .
- Du vinner inga slag genom att fly, sade jag men ignorerades totalt och hon fortsatte:
- Det duger inte. Det här duger definitivt inte.
Förtvivlat föll hon i min famn. Det föll inga tårar men dock en stillhet som nonchalerade tid och rum. Jag talade sedan:
- Låt oss tala om någonting helt annat. Vi kan inte lösa några problem.
- Vad vill du tala om?
- Om konst, svarade jag kvickt.
- Varför då?
- Varför inte! Är det inte så att utifrån sett är bilden av dig i min famn, bägge med tunga hjärtan, väldigt stor konst.
- Sen när bryr du dig om konst och borgerligt kotteri?
- Nej, inte konst. Konst som i Gud.
- Gud? Konst? Jag förstår inte. Vad fan är konst egentligen och vem fan är Gud?
- Konsten är aningen löjlig, speciellt om man förstår sig på den. Det stora felet är att analytiker försöker skilja konstens produkter från Gud. Inte Gud i den traditionellt religiösa betydelsen utan Gud i en ny klarsynt ateistisk mening. Varför vill jag ändå använda mig av ett begrepp som naturligtvis har direkt religiösa kopplingar?
- Jag vet inte. Kan det vara så att du vill stjäla de religiösas vokabulär? Eller vill du bara röra om i den ortodoxa grytan – den sanna tron eller den sanna icke-tron?
- Jag vet inte men ett ord med tre bokstäver är kort, koncist och väldigt slående.
- Gud i en klarsynt ateistisk mening? Förklara dig!
- Jag menar med Gud, allt det som vi möjligen kan förnimma med syn, hörsel, känsel, smak och lukt. Allt som vi kan ta på och allt som vi inte kan ta på. Livet, precis som det skulle arta sig oberoende av sociala nätverk och strukturer. Världen kan tyckas bedrövlig och som ett eländes elände men lugn, det är bara för att vi låter parasiter organisera Gud. När världen är riktigt stinkande, vill man att vi ska fascineras över konsten så vi inte kan förstå att Gud längtar efter att omorganiseras och bli vårdad ömt. Konst som specifikt konstfenomen existerar inte. Däremot existerar konsten i Gud och i livet. Vad vi än tar oss för är det konst. Förstår du? Detta är konst! Du och jag blir konst i och med smärtan vi känner i det här ögonblicket! Fast detta…endast om man är medveten om att konsten inte existerar.
- Tala inte mer! Snälla. Bespara mig från din idioti. Även om kloka ord haglar ur din mun är du likväl en idiot. Så ta och håll käften! Låt oss tysta hålla om varandra istället. På så vis rinner tiden iväg och kanske vårt elände också.
- Du menar, att tiden skulle läka alla sår?
Hon skakade på huvudet höll om mig och viskade:
- Du ska inte prata mer. Du ska vara tyst. Tyst.
Vi omfamnade varandra och precis som i sången strök hon mitt hår, smekte mitt bröst och tog del av tystnaden. Det var beröring på alla plan. Jag greppade tag i mina känslor men kunde inte förmå mig att greppa tag i henne. Ärlighet fordrade självförverkligande och jag miste bägge när tanken slog mig hårt. Så kommen åter ett liv i längtan.




Följ den spännande upplösningen imorgon på jag och jag självs novell om livet och sanningen...