Livskris?

Jag är beroende av denna blogg.
Mer än så.
Jag är styrd av Jag och jag själv.

I bloggar speglas livet. För mig har det gått så långt att jag gör saker för Bloggen som jag aldrig skulle gjort annars. Jag och jag själv tar alltid saker för långt. Ger en hybris.

Igår släpptes No more school på mp3. Det är något jag aldrig skulle gjort om det inte vore för bloggen. (Så här känner jag inför låten: Jag tycker att den är vidrigt intim. Det är för mig ungefär som att se sig själv ha sex inför en kamera. Jag förstår när jag ser det att det i stundens hetta är skönt, men att titta på det klarar jag verkligen inte av. Har dock fått en del positiva reaktioner. Ni kanske inte tycker att den är lika intim, eller så gillar ni det?) Hoppas den gläder er.

Idag gjorde jag något ännu värre. Bloggdjävulen satt sina tänder i mig redan tidigt i morse. Sporrad av Jag och jag själv ger jag mig in i Bear Quartets gästbok. Da vinci-koden nämns. Jag tycker att den var kul att läsa, men tar saker och ting för långt. Genom ett synnerligen tveksamt inlägg vill jag hävda varför och på vilket sätt det är en bra bok. Får för mig att det vore på sin plats om någon tog ställning för kioskvältare. Bloggdjävulen satt vid min axel och hurrade "Ja! Testa dem! Du kan! Du är en konstnärssjäl som sätter din konst framför din status och ditt ego! Det är bara att sätta sin prestige åt sidan för att ifrågasätta normer och dogmer!"

Reaktionerna var naturligtvis omedelbara inlägg om dåligt språk, plagiat, banala karaktärer samt förytligad histiorieskildring. Jag har ingen chans i världen att möta dessa välslipade intellekt. Inte ens om jag inte måste stå för det jag säger. Jag fick vad jag behövde. Respekt.

Vad trodde jag? Men framförallt, vem tror jag att jag är?

Jag och jag själv har drivit mig för långt ifrån allt vad verklighetsförankring heter. Jag kommer nog därför att ta paus från bloggen och finna mig själv. Det gäller bara att stå emot lite.