Luciavaka

En luciavaka i högstadiet var det disco. Jag gick i sjuan och stod mest och tittade på hur fulla alla åttor och nior var. Ingen av sjuorna var i närheten av alkohol och det kändes som om vi aldrig kommer dricka heller. De såg ju konstiga ut, typ. Dessutom är det ju svinkallt att inte bli insläppt i decemberkylan.

Nästa luciavaka var det också disco. Jag gick i åttan och hade under hösten märkt att en del i min årskurs intresserade sig för alkohol. Ingen av mina vänner hade druckit och det kändes som om vi aldrig skulle göra det heller. Eller jo, kanske någon avlägsen framtida gång. En tjej som jag var intresserad av var skitfull och tryckte sig mot mig. Jag blev förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Så jag lät henne klänga. Hon var ju så full att hon ändå inte kunde stå. Men jag gjorde ingen move, bara så ni vet. Nekade allt i gympaduschen. "Äh, hon var ju bara skitfull, inget hände."

Året därefter var det luciavaka och disco. Jag var redan då en driven man och stod för att arrangera kvällen. Ljudanläggning skulle hyras och biljetter rivas. En kille från laget hade med sig 1 folköl och som jag minns det delade vi den på tre någon gång under kvällen på en toalett. Dan därefter sa han att han tror att han är bakis. Jag sa att det är du inte alls, vet du ingenting? Plötsligt pratade hela ens årskurs om bäss, bärs, birger, follisar, som om vi aldrig gjort annat.


Jag ser tillbaka på den här tiden med fascination. Även om man är förvirrad så finns det något unikt i förvirringen. Man är så fokuserad på allt som händer att man inte kan uppfatta tidsbegreppet.

Aldrig någonsin lever man så i nuet som under högstadiet.
Aldrig någonsin har det varit ljusår mellan luciavakorna.
Aldrig någonsin.