Idag Fortsätter Novellen!!!
Så kommer alltså idag den spännande upplösningen på jag och jag självs bok "ett litet rendez-vous (a fucking rendez-vous). Håll till godo!
4. En rad oväntade händelser
Jag köpte givetvis nya glasögon. Jag hade låtit de förgylla mitt ansiktes utseende under hela tiden för vårt möte. Från och med den tveksamma kramen vid dörren till den passionerade omfamningen efter dialogen. När jag blev medveten om de svarta bågarna kring mina ögon började det klarna. När hon sedan med sin hand sakta påbörjade det som den passionerade omfamningen enligt köttets logik skulle leda till var allt plötsligt glasklart. Vilken sorts människa lade inte märke till mitt nya liv. Mina svarta bågar. Istället för mustasch. Eller kanske lade hon märke till dem men valde att kallt nonchalera. Det tar oss självklart vidare till frågan; vilken sorts människa väljer att nonchalera en sådan sak. En sak av betydelse. Uppenbarligen var glasögonen min mustasch och ingenting att behandla med sådan arrogans. Jag hade makt. Om jag bara ville ta den hade jag makten att lämna detta triangeldrama och henne bakom mig. Varför skulle jag inte? Hon ville inte ha mig och jag gjorde väl oss båda en tjänst genom att driva mitt sinnes känslor till handling? Så, jag valde att lyfta bort hennes hand och resa mig upp. Det var mitt livs viktigast ögonblick ty visade jag inte stor motståndskraft? Jag hade fått bevis på att min kropp var kött åtråvärt av annat kött. Samtidigt hade jag bevisat för mig själv att intellektet var starkare, om än bara för stunden, än biologi och vetenskap. Detta var min frälsning, det närmaste jag någonsin skulle komma Jesus. Jag hade aldrig varit särskilt stark men det hade nu blivit min riktiga styrka. Precis när jag trodde att jag upplevde mitt livs formtopp förgylldes situation av en, tillåt mig, gudomlig fast egendomlig händelse. En hädelsens händelse, kanske. Missförstå inte när jag säger att jag kastade min ena sko på henne där hon satt. Tro inte att jag kastade febrilt i svidande frustration. Ursinnigt vredesmod. Nej, det hela var genialt. Jag blott böjde mig ner efter min vänstra vintersko och kastade den på henne. Inte hårt. Inte löst heller. Lagom. Sedan gjorde jag sorti. Det hela var genialt. Jag hade äntligen följt mina tankars minsta vink utan vidare reflektion. Jag kastade skon innan jag knappt visste om det och efter jag gjort det kändes det som jag aldrig gjort det. Jag led inga konsekvensetiska kval utan gjorde min sorti. Jag lämnade nu allt bakom mig. Henne. Jag och henne. Mina böcker. Min säng. Först klättrade jag ut ur livmodern, sedan levde jag fram till den här dagen. Sedan klättrade jag en gång till ut från mörker mot ljus och nya tider. Tro det eller ej, men det var mitt nya liv som började. Jag gick på gatan. Inte förmer än andra men ändå inte helt anonym. Jag hälsade på var och varannan människa. Jag hjälpte tanter över gatan. Jag köpte räksmörgåsar till mig själv och dem som ville ha. Folk ville gärna ta emot gåvor. Det här var det nya livet. Ingen tog mig för tokig eller sinneslö bara för att jag sökte kontakt. Ingen var heller cynisk och analyserade mitt beteende. I det nya livet var jag intresserad av folk för första gången. Jag stod på noll och kunde bara vinna. Jag ägde ingenting. Inte ens kläderna jag bar eller den ynka summa pengar jag förvarade i en plånbok. Var detta Edens lustgård? Hur skulle det kunna vara det? Ett paradis kan väl inte skapas på en enda själs lycka? I mitt nya liv ville jag verkligen inte träffa henne igen. Jag satte mig på uteserveringen till ett exklusivt café. I mitt nya liv ville jag inte fika med henne på exklusiva caféer. Jag beställde en bit prinsesstårta och en espresso; ingenting jag ville dela med henne i det nya livet. Fan! Plötsligt satt hon bara där mitt emot mig. För omvärlden precis som om det var just henne jag suttit och väntat på. För omvärlden som om min lycka vore gjord i och med hennes ankomst. Fan! Så var det ju inte alls. Jag tappade genast intresset för folk eftersom jag upplevde mig enormt iakttagen. Överallt tycktes sitta tysta cafégäster med tidningen, kaffekoppen eller hunden som täckmantel för sitt studerande av mig. Hon däremot studerade mig knappast. Hon var kvick och arrogant när hon bad servitören om en bit prinsesstårta och en espresso. Hon var om möjligt ännu kvickare och arrogantare när hon placerade dessa i mitt ansikte. Kaffet brände och sved. Det var dock inte det jag besvärades av. Prinsesstårtans innandöme skymde sikten där det låg på mina glasögons glas och väntade. Väntade på att jag skulle agera mot min innersta vilja. Jag tog av mig mina nya svarta bågar men såg ändå inte minsta tillstymmelse av världen. Av Gud. All min livskraft som gick via glasögonen var som bortblåst. Folk betraktade mig säkerligen sitta där ensam och alldeles nersölad, ty hon hade givetvis redan gjort sin sorti. Tillsammans ansträngde de sig för att komma underfund med vilka djävulskap jag åtagit mig för att förtjäna en sådan förödmjukelse. Vad hade jag gjort? Kastat en sko? Kanske var det priset man fick betala för att kasta en sko; prinsesstårta och espresso. Nej, priset var mycket högre än så. Jag kunde inte glädjas åt mina glasögon därefter. Således hade jag inget surrogat för mustasch. Jag började invänta en hormonell explosion. Jag väntade…
5. La Fin oú Le Fin?
Vad som tycktes vara slutet på historien var definitivt inte så som jag hade önskat. Jag försjönk i drömmar. Fantasier om hur jag som subjekt skulle slungas ut och transformeras samman med alla de andra subjekten. Min kropp återvände hem men sinnet ville bort. Extraordinära ambitioner om vagabondliv och upptäckter förde mig långt bort från förödmjukelsen. I mitt rum reste jag ensam till Paris. Frankrike var i mina tankar precis vad jag alltid önskat. Frankrike, och främst Paris, var inte bara Frankrike. Frankrike var vad som helst. Jag fantiserade om att bli tagen på allvar. Ägna mig åt allvarliga saker på seriöst manér utan att bli klassad som en clown. Jag skulle sitta och läsa i parker, demonstrera, strejka, älska, röka cigaretter, dricka vin, tala franska, lära känna den lokalen bagaren, leka med barnen och muntra upp de gamla och sjuka. I mitt rum kunde jag resa till Paris utan att känna verklighetens bistra besvikelser. Så, jag gjorde det. Jag besökte naturligtvis ett exklusivt café av samma typ som sänkte mig till lerpölens botten. Uteserveringen var perfekt och jag visste att det inte skulle dröja länge till någon alldeles underbar människa skulle göra mig sällskap. Paris infriade mina förväntningar; jag fick alldeles strax sällskap av en fantastisk kvinna. Vi började prata och kommunikationen var intelligent och delikat. Vi pratade om konst och meningen med livet. Det anmärkningsvärda var att vi rodde i land med det utan att alls vara kvasidjupingar. Hon sade om livets mening:
- Mina ord kan tas för en bortskämd västerlännings, men för att förstå sig på meningen med livet måste man först förstå meningslösheten med livet. Bottenlösheten och hjälplösheten i att vakna varje morgon och inte kunna fokusera på en värdig sysselsättning.
- Ni är väldigt vacker, madame, sade jag.
- Merci, monsieur!
- Ni är en vacker människa, inte bara en vacker kvinna, fortsatte jag. Jag hade inga baktankar utan vräkte endast ur mig det som uppenbart var sanning.
- Jag önskar jag kunde göra mig så klarsynta bilder av folk på så kort tid. Ofta kommer jag på mig själv med att tycka att folk är idioter. Sedan lär jag känna dem och lär mig att uppskatta det som jag först tog för idioti. Jag brukade tro att folk förändrades hela tiden i och med att min uppfattning gjorde det. Det är väl snarare på det viset att min pre-illustrerade bild och dom visar sig vara fullständigt felaktig, nest-ce pas?
- Har ni ännu givit mig en dom? frågade jag.
- Det har jag ännu inte gjort. Det är förresten redan för sent. Du giver mig dig själv för tillfället och jag blott absorberar.
- Jag vill också erkänna en av mina brister, även om ditt erkännande av en egen brist snarare tyder på god självkännedom och ödmjukhet. I relation till andra människor tenderar jag att hierarkisera. Antingen känner jag mig intellektuellt överlägsen eller underlägsen och beter mig därefter. Men i ditt sällskap känner jag ingen konkurrens. Ingen över- eller underlägsenhet. Vi försöker inte bevisa något för varandra.
- Exakt! Vi är inte tvillingsjälar och vi är inte nord- och sydpol. Vi är bara ingenting utan varandra. Låt mig få läsa er en dikt ur tomma luften. Får jag det?
- Jag vill inget hellre.
Hon började läsa och bokstavligen greppade orden ur luften och gav de till mig att förvalta. Den verkade handla om hur hon hanterat en känslomässig kris men nu var i slutet av den mörka tunneln. När hon läst klart gick vi tillsammans därifrån. Vi höll inte varandras händer för vi behövde inte bevisa något. Inte heller behövde vi varandras händer för bekräftelse eller tillfredställelse. Det fick mig att tänka på den person jag en gång var. Fast förankrad i mitt inre jag. Längtade bort från blockaden som skänkte mig uselt mod och, inom mig, en känslobank där allting lagrades på konton, som jag inte alls kom åt. Någon var tvungen att råna mig, annars skulle jag förbli en stigande heliumballong som försvinner upp i himlen där ingen ser mig och därmed betyder jag heller ingenting. Jag ville förlita mig på mina känslor och ärligt ge utlopp åt kärleken. Jag var verkligen i Paris och inte förödmjukad i mitt hem utan glasögon istället för mustasch. Jag frågade min nya kamrat om detta var slutet på en historia värd att berätta. Var framtiden vår?
- C’est la fin, ma chérie?
- Je ne sais pas. Peut-être le fin?
- La fin. Le fin. I don’t give a fuck!
Nåväl! Kan tyckas just detta bara är nonsens, men vad är av vitalitet förlöst och av sant intresse? Vad som förut var frukten i mitt unga liv kom att bli den stora besvikelsen och offer för min brutala skepticism; nämligen kärleken. Men endast över den lilla bron, för nu har jag återvänt och med ärligt ord kan jag förtälja att jag ånyo kan älska.
Så kommer alltså idag den spännande upplösningen på jag och jag självs bok "ett litet rendez-vous (a fucking rendez-vous). Håll till godo!
4. En rad oväntade händelser
Jag köpte givetvis nya glasögon. Jag hade låtit de förgylla mitt ansiktes utseende under hela tiden för vårt möte. Från och med den tveksamma kramen vid dörren till den passionerade omfamningen efter dialogen. När jag blev medveten om de svarta bågarna kring mina ögon började det klarna. När hon sedan med sin hand sakta påbörjade det som den passionerade omfamningen enligt köttets logik skulle leda till var allt plötsligt glasklart. Vilken sorts människa lade inte märke till mitt nya liv. Mina svarta bågar. Istället för mustasch. Eller kanske lade hon märke till dem men valde att kallt nonchalera. Det tar oss självklart vidare till frågan; vilken sorts människa väljer att nonchalera en sådan sak. En sak av betydelse. Uppenbarligen var glasögonen min mustasch och ingenting att behandla med sådan arrogans. Jag hade makt. Om jag bara ville ta den hade jag makten att lämna detta triangeldrama och henne bakom mig. Varför skulle jag inte? Hon ville inte ha mig och jag gjorde väl oss båda en tjänst genom att driva mitt sinnes känslor till handling? Så, jag valde att lyfta bort hennes hand och resa mig upp. Det var mitt livs viktigast ögonblick ty visade jag inte stor motståndskraft? Jag hade fått bevis på att min kropp var kött åtråvärt av annat kött. Samtidigt hade jag bevisat för mig själv att intellektet var starkare, om än bara för stunden, än biologi och vetenskap. Detta var min frälsning, det närmaste jag någonsin skulle komma Jesus. Jag hade aldrig varit särskilt stark men det hade nu blivit min riktiga styrka. Precis när jag trodde att jag upplevde mitt livs formtopp förgylldes situation av en, tillåt mig, gudomlig fast egendomlig händelse. En hädelsens händelse, kanske. Missförstå inte när jag säger att jag kastade min ena sko på henne där hon satt. Tro inte att jag kastade febrilt i svidande frustration. Ursinnigt vredesmod. Nej, det hela var genialt. Jag blott böjde mig ner efter min vänstra vintersko och kastade den på henne. Inte hårt. Inte löst heller. Lagom. Sedan gjorde jag sorti. Det hela var genialt. Jag hade äntligen följt mina tankars minsta vink utan vidare reflektion. Jag kastade skon innan jag knappt visste om det och efter jag gjort det kändes det som jag aldrig gjort det. Jag led inga konsekvensetiska kval utan gjorde min sorti. Jag lämnade nu allt bakom mig. Henne. Jag och henne. Mina böcker. Min säng. Först klättrade jag ut ur livmodern, sedan levde jag fram till den här dagen. Sedan klättrade jag en gång till ut från mörker mot ljus och nya tider. Tro det eller ej, men det var mitt nya liv som började. Jag gick på gatan. Inte förmer än andra men ändå inte helt anonym. Jag hälsade på var och varannan människa. Jag hjälpte tanter över gatan. Jag köpte räksmörgåsar till mig själv och dem som ville ha. Folk ville gärna ta emot gåvor. Det här var det nya livet. Ingen tog mig för tokig eller sinneslö bara för att jag sökte kontakt. Ingen var heller cynisk och analyserade mitt beteende. I det nya livet var jag intresserad av folk för första gången. Jag stod på noll och kunde bara vinna. Jag ägde ingenting. Inte ens kläderna jag bar eller den ynka summa pengar jag förvarade i en plånbok. Var detta Edens lustgård? Hur skulle det kunna vara det? Ett paradis kan väl inte skapas på en enda själs lycka? I mitt nya liv ville jag verkligen inte träffa henne igen. Jag satte mig på uteserveringen till ett exklusivt café. I mitt nya liv ville jag inte fika med henne på exklusiva caféer. Jag beställde en bit prinsesstårta och en espresso; ingenting jag ville dela med henne i det nya livet. Fan! Plötsligt satt hon bara där mitt emot mig. För omvärlden precis som om det var just henne jag suttit och väntat på. För omvärlden som om min lycka vore gjord i och med hennes ankomst. Fan! Så var det ju inte alls. Jag tappade genast intresset för folk eftersom jag upplevde mig enormt iakttagen. Överallt tycktes sitta tysta cafégäster med tidningen, kaffekoppen eller hunden som täckmantel för sitt studerande av mig. Hon däremot studerade mig knappast. Hon var kvick och arrogant när hon bad servitören om en bit prinsesstårta och en espresso. Hon var om möjligt ännu kvickare och arrogantare när hon placerade dessa i mitt ansikte. Kaffet brände och sved. Det var dock inte det jag besvärades av. Prinsesstårtans innandöme skymde sikten där det låg på mina glasögons glas och väntade. Väntade på att jag skulle agera mot min innersta vilja. Jag tog av mig mina nya svarta bågar men såg ändå inte minsta tillstymmelse av världen. Av Gud. All min livskraft som gick via glasögonen var som bortblåst. Folk betraktade mig säkerligen sitta där ensam och alldeles nersölad, ty hon hade givetvis redan gjort sin sorti. Tillsammans ansträngde de sig för att komma underfund med vilka djävulskap jag åtagit mig för att förtjäna en sådan förödmjukelse. Vad hade jag gjort? Kastat en sko? Kanske var det priset man fick betala för att kasta en sko; prinsesstårta och espresso. Nej, priset var mycket högre än så. Jag kunde inte glädjas åt mina glasögon därefter. Således hade jag inget surrogat för mustasch. Jag började invänta en hormonell explosion. Jag väntade…
5. La Fin oú Le Fin?
Vad som tycktes vara slutet på historien var definitivt inte så som jag hade önskat. Jag försjönk i drömmar. Fantasier om hur jag som subjekt skulle slungas ut och transformeras samman med alla de andra subjekten. Min kropp återvände hem men sinnet ville bort. Extraordinära ambitioner om vagabondliv och upptäckter förde mig långt bort från förödmjukelsen. I mitt rum reste jag ensam till Paris. Frankrike var i mina tankar precis vad jag alltid önskat. Frankrike, och främst Paris, var inte bara Frankrike. Frankrike var vad som helst. Jag fantiserade om att bli tagen på allvar. Ägna mig åt allvarliga saker på seriöst manér utan att bli klassad som en clown. Jag skulle sitta och läsa i parker, demonstrera, strejka, älska, röka cigaretter, dricka vin, tala franska, lära känna den lokalen bagaren, leka med barnen och muntra upp de gamla och sjuka. I mitt rum kunde jag resa till Paris utan att känna verklighetens bistra besvikelser. Så, jag gjorde det. Jag besökte naturligtvis ett exklusivt café av samma typ som sänkte mig till lerpölens botten. Uteserveringen var perfekt och jag visste att det inte skulle dröja länge till någon alldeles underbar människa skulle göra mig sällskap. Paris infriade mina förväntningar; jag fick alldeles strax sällskap av en fantastisk kvinna. Vi började prata och kommunikationen var intelligent och delikat. Vi pratade om konst och meningen med livet. Det anmärkningsvärda var att vi rodde i land med det utan att alls vara kvasidjupingar. Hon sade om livets mening:
- Mina ord kan tas för en bortskämd västerlännings, men för att förstå sig på meningen med livet måste man först förstå meningslösheten med livet. Bottenlösheten och hjälplösheten i att vakna varje morgon och inte kunna fokusera på en värdig sysselsättning.
- Ni är väldigt vacker, madame, sade jag.
- Merci, monsieur!
- Ni är en vacker människa, inte bara en vacker kvinna, fortsatte jag. Jag hade inga baktankar utan vräkte endast ur mig det som uppenbart var sanning.
- Jag önskar jag kunde göra mig så klarsynta bilder av folk på så kort tid. Ofta kommer jag på mig själv med att tycka att folk är idioter. Sedan lär jag känna dem och lär mig att uppskatta det som jag först tog för idioti. Jag brukade tro att folk förändrades hela tiden i och med att min uppfattning gjorde det. Det är väl snarare på det viset att min pre-illustrerade bild och dom visar sig vara fullständigt felaktig, nest-ce pas?
- Har ni ännu givit mig en dom? frågade jag.
- Det har jag ännu inte gjort. Det är förresten redan för sent. Du giver mig dig själv för tillfället och jag blott absorberar.
- Jag vill också erkänna en av mina brister, även om ditt erkännande av en egen brist snarare tyder på god självkännedom och ödmjukhet. I relation till andra människor tenderar jag att hierarkisera. Antingen känner jag mig intellektuellt överlägsen eller underlägsen och beter mig därefter. Men i ditt sällskap känner jag ingen konkurrens. Ingen över- eller underlägsenhet. Vi försöker inte bevisa något för varandra.
- Exakt! Vi är inte tvillingsjälar och vi är inte nord- och sydpol. Vi är bara ingenting utan varandra. Låt mig få läsa er en dikt ur tomma luften. Får jag det?
- Jag vill inget hellre.
Hon började läsa och bokstavligen greppade orden ur luften och gav de till mig att förvalta. Den verkade handla om hur hon hanterat en känslomässig kris men nu var i slutet av den mörka tunneln. När hon läst klart gick vi tillsammans därifrån. Vi höll inte varandras händer för vi behövde inte bevisa något. Inte heller behövde vi varandras händer för bekräftelse eller tillfredställelse. Det fick mig att tänka på den person jag en gång var. Fast förankrad i mitt inre jag. Längtade bort från blockaden som skänkte mig uselt mod och, inom mig, en känslobank där allting lagrades på konton, som jag inte alls kom åt. Någon var tvungen att råna mig, annars skulle jag förbli en stigande heliumballong som försvinner upp i himlen där ingen ser mig och därmed betyder jag heller ingenting. Jag ville förlita mig på mina känslor och ärligt ge utlopp åt kärleken. Jag var verkligen i Paris och inte förödmjukad i mitt hem utan glasögon istället för mustasch. Jag frågade min nya kamrat om detta var slutet på en historia värd att berätta. Var framtiden vår?
- C’est la fin, ma chérie?
- Je ne sais pas. Peut-être le fin?
- La fin. Le fin. I don’t give a fuck!
Nåväl! Kan tyckas just detta bara är nonsens, men vad är av vitalitet förlöst och av sant intresse? Vad som förut var frukten i mitt unga liv kom att bli den stora besvikelsen och offer för min brutala skepticism; nämligen kärleken. Men endast över den lilla bron, för nu har jag återvänt och med ärligt ord kan jag förtälja att jag ånyo kan älska.
Skrivet av Jag och jag själv @ 3:12 em
