Firmafest - Släktträff

Det finns stora likheter mellan Firmafest och Släktträff. Man känner inte människor som av någon forcerad anledning ändå är att betrakta som närstående. Människor som är nära varandra men som inte lyckas vara sig själva.

På en arbetsplats går man in i sin yrkesroll - avvaktande neutral vad gäller smak och åsikter. Man står för vissa ideal inför sina kolleger bara för att det förväntas av en. Själv passar jag mig för att dömma ut Stefan och Krister, Amy Daimond, Dan Brown samt medarbetare. Inför chefen säger man att det är kul när det går bra och inför extrapersonalen säger man att man uppriktigt skiter i vilket. Hemma säger man att man hatar dem alla.

Inom släkten tyr man sig till sin egen familj. Man har bestämda uppfattningar om de andra i släkten och väntar på att få dem bekräftade. När man träffar dem går man vanemässigt in i den roll man alltid haft sedan barnsben. Avvaktande diskuterar man yrkesval och kusiner. Håller sig långt borta från åsikter. Runt köksbordet hånar man dem alla.

När det lider mot större sammankomster vill man gärna visa sitt rätta jag. Komplettera den personlighet som man själv presenterat under en lång tid. Till sin hjälp använder man ofta alkohol och skratt. Går man över gränsen, blir fullast och skrattar högst, kan det ta åratal att reparera. Det gäller att komma så nära gränsen, för att visa sin avslappnade sida, men inte korsa den.

Här har vi anledningen till att många känner sig så nervösa inför festerna. Det är inte så lätt att presentera sig själv på några timmar/drinkar. Den senaste månaden har jag lyckats genomföra två av dessa fester och själv är jag mycket nöjd med min insats.