Canis lupusfobia

Efter en hänsynslös natt sitter jag i pyjamas och stirrar på Dr Phil. Klockan närmar sig tretton och jag har ätit nyponsoppa vars bäst-före datum var igår. Jag har tidigare pratat om Vargtimman, den mellan fyra och fem på morgonen. Den gångna natten kan man dela in i två, pre-vargtimma och post-vargtimma. Pre-vargtimman gick bra. Jag har jobbat hårt i helgen och lagt mig i tid. Har sovmorgon framför mig och då kan man gotta sig i att få sova i ett halvt dygn.

Men allt längre in mot natten började vargarna slita i mig. Jag vet exakt när klockan slog fyra. Mina drömmar var fina. Jag var på bilsemester i Frankrike med hela min familj, hade till och med förklarat att det är bäst om jag får sitta i framsätet och läsa kartan. Stämningen var på topp när vi blir omkörda av massa vägpirater från Marocko. Resten är ren och skär mardröm.

Jag kämpar mig ur sömnens kedjor och känner mig nattfebrig. Utan att kunna somna tittar jag på ett sånt där gissa-ordet-och-ring-in-och-vinn-åtta-tusen-kronor-program. Kliver upp för ett glas vatten. På min innergård ser jag hur två ambulanser stillsamt backar ut. Om man som jag under åratal iaktagit utryckningsfordon, ser man ibland vad som hänt. I natt hälsade döden på i mitt kvarter, som vanligt under Vargtimman. Mina ambulansmän försökte sköta det så diskret som möjligt. De smög verkligen. Ambulanser är till för att kunna ljuda och rejsa. Men i vissa lägen kan de verkligen smyga.

Jag kan inte tänka på annat än den natt som varit. Vargtimman har nog aldrig varit så nära mig. Dr Phil pratar om fobier. Kanske jag är Vargofob? Nej, jag är nog bara en liten människa som inte kan stå emot månen, vargarna, dödsbuden, ambulanserna och att ringa in till TV mitt i natten för att vinna åtta tusen.